Maktens kladdiga arrogans

För ett par veckor sedan skrev Jonas Hassen Khemiri ett öppet brev till justitieministern, Beatrice Ask, och föreslog att de skulle byta kropp under ett dygn, för att på så sätt kunna lära sig hur världen ser ut om den betraktas från en annan utsiktspunkt än den man är van vid. Som ett steg på vägen gav han en samling tablåer ur en vardag, som ligger långt från en kvinnlig ministers vardag. Därigenom kunde han på ett enkelt sätt beskriva en erfarenhet, som är unik och därför typisk. Ögonblicken i hans livs historia är hans egna unika ögonblick, men summan av dem ger en helhet av erfarenhet som delas av många. Därför fick hans text en kraft som var svår att värja sig mot. Ingen kunde undgå insikten, att när den ena unika händelsen följs av den andra och den tredje och den fjärde i en rad, som inte tar slut, då handlar det om något mer, om något som förenar de enskilda händelserna och ger dem en gemensam kärna och riktning. Khemiri förklarar tidigt i sitt brev vad denna kärna är. Det är att vara redan dömd. Att innan man har fått presentera sig bli placerad i en förutbestämd kategori, med förutbestämda egenskaper. Att behandlas som representant för denna kategori med alla dess tillskrivna egenskaper. Att inte få presentera sin egen person och sina verkliga egenskaper. Att vara skyldig till dess motsatsen är bevisad. Varje gång det händer har någon en personlig upplevelse av att vara dömd i förväg. Men domen – fördomen – är inte personlig. Den grundar sig på en förnekelse av det personliga. Den fälls av en struktur.

Struktur? Kan sådana göra något? Finns de ens? Politiker på högerkanten svarar helst bestämt nej på sådan frågor. Det finns inga strukturer, än mindre några förtryckande strukturer. Det finns bara enskilda individer och deras enskilda handlande. Så brukar det låta ungefär. Men det är inte fullt så enkelt och borgare brukar inte vara särskilt konsekventa. Ty det finns strukturer de tycker om. Marknaden till exempel. I retoriken heter det gärna att marknaden, det är du och jag, som fattar beslut om huruvida vi skall köpa något eller låta bli. Men det är inte ditt och mitt beslut som betyder något. Det som betyder något är det samlade resultatet av väldigt många beslut, så många att ett enskilt beslut inte gör någon skillnad. Resultatet blir ett marknadspris och det är marknadspriserna och deras inbördes relationer, som får betydelse för vad som sker. Om just jag köper kaffe eller inte kvittar. Jag är en droppe i havet. Priset bestäms av hela havet, eller den samlade efterfrågan (i förhållande till utbudet). När jag kommer in i butiken möter jag detta pris som något givet. Jag möter en struktur, som jag får ta som given. På samma sätt är det inom många områden av samhället. Summan av en mängd i sig små handlingar får ett eget liv, med sin egna effekter, oavsett om någon enskild ville ha effekten eller inte. Klimatet påverkas inte av om jag ensam tar cykeln eller bilen den korta sträckan till jobbet. Men det som inte påverkas av någons enskilda handlande påverkas av summan av allas handlande. Det är egentligen inget märkligt. Och det är inget att förneka.

Förtryckande strukturer kan uppstå motsvarande sätt. Det räcker med en liten benägenhet dela in i kategorier och att tro sig veta något om vad som utmärker dessa kategorier. Effekterna av den lilla benägenheten kan bli mycket stora. Det behövs ingen illvilja eller ondska för att effekterna skall bli påtagliga. Om många tenderar handla utifrån en vag föreställning om att en Jonas kan fixa problem med bilar, eller att en Kherimi nog har lite svårt med svenska språket, så upprätthålls strukturer, som varje Jonas och varje Khemiri möter som något givet. Och alla andra också för den delen. Till skillnad från Jonas behöver Jenny bevisa att hon kan fixa en bil, som krånglar. Till skillnad från Karlsson behöver Khemiri bevisa att han kan skriva god svenska. Skyldig till dess motsatsen är bevisad. Var och en av oss har en mängd medvetna och omedvetna föreställningar, som får oss att handla på ett sätt som skapar och upprätthåller strukturer. Den som särbehandlas positivt av en struktur lägger sällan märke till den. Världen ser annorlunda ut för den som särbehandlas negativt. Effekten förstärks av att dessa strukturer impregnerar även de mer formaliserade maktordningarna. Det gäller i stort och i smått, från kövakten utanför restaurangen till personalchefen i restaurangkedjan, från socialsekreteraren till ministern. Det är därför Reva ser så olika ut beroende från vilket håll man ser det. Uppifrån är det ett projekt för att upprätthålla lagen. Underifrån är det ”en logisk förlängning av det konstanta lågintensiva förtrycket”. De som får en positiv särbehandling ser inget problem. De som får en negativ särbehandling vill bara slippa att bli särbehandlade. Det är egentligen inget märkligt. Och det är inte något som borde förnekas dem.

Så ter det sig emellertid inte för dem som betraktar världen från andra hållet. Så ter det sig till exempel inte för dem som betraktar världen från regeringskansliet. Så ter det sig inte för den folkpartistiske statssekreteraren Jasenko Selimovic. I en nedlåtande ton förklarar statssekreteraren att Jonas Hassen Khemiri inbillar sig och inte fattar någonting. Selimovic försöker uppenbarligen vrida bort blickarna från det Khemiri skriver om. Han börjar med att påstå att Khemeiri gör världen enkel genom att dela in den i onda och goda. På så sätt försöker han dribbla bort hela poängen. Khemiri gjorde inte sig själv till god och de andra till onda. Han delade inte över huvud taget inte in världen i onda och goda. Han försökte få justitieministern och många av oss andra att se världen från en annan utsiktspunkt. En utsiktspunkt som blottar det strukturella draget som håller samman alla de enskilda händelserna av negativ särbehandling. En utsiktspunkt som gör det möjligt att börja arbeta för att få väck särbehandlingen. I den meningen försökte Khemiri ge ett hjälpmedel till oss som njuter av en positiv särbehandling, så att vi kan se mer av världen och begripa den lite bättre. Men Selimovic vägrar se och han vägrar begripa. Han vill nagla fast Khemiri vid förenklad världsbild. Han kan inte se att Khemiris text vilar på en analys. Texten lämnar hos Selomovic bara en känsla. ”Världen var begriplig, det fanns goda och onda.” Det är klassiskt maktspråk. Överheten säger sig ha förståelse för att de förtryckta protesterar, men säger samtidigt att de förtryckta bara uttrycker känslor som grundas på förenklingar och oförmåga att förstå hur komplext allt är. Detta maktspråk genomsyrar hela Selimovic artikel och ger hans text en mycket nedlåtande ton.

Nästan obehagligt påtagligt blir detta när Selimovic förvandlar Khemiris artikel till ett bidrag i en tävling om vem som är mest förryckt och  diskriminerad. Han excellerar i uppräkning av grupper, som kan göra anspråk på att vara missgynnad i ett eller annat avseende, och lyckas till och med få med en Sverigedemokrat, som blivit utsatt för invandrare, som kallat hans barn för ”svenne”. ”Vems diskriminering är större, viktigare? Vilken grupp kan vi förneka rätten att känna så?”, frågar Selimovic. Frågorna är inte bara fullständigt irrelevanta, de är rent ut sagt idiotiska. De kan bara ställas om man reducerar hela problematiken till en strid mellan onda och goda. Den reduktionen är helt och hållet Selimovic eget verk. Med dess hjälp kan han undvika att ta upp det verkliga problemet. Men han tar ett steg till och blir riktigt obehaglig. Han knyter ihop Khemiri med de nationalistiska, religiösa och fascistiska grupperingar, som drev fram krigen och folkmorden i det forna Jugoslavien. Är det så illa, att en statssekreterare från ett parti, som kallar sig liberalt, inte kan se skillnad mellan dem som vill få ett slut på särbehandling och dem som vill upphöja särbehandling till princip? Eller rör det sig om djup intellektuell ohederlighet? Anrättningen blir inte direkt mer aptitlig av att denna dubbla idiotförklaring och förolämpning riktar sig till någon som hela tiden tilltalas som ”min vän”. Men även om anklagelsen är ovanligt grov och osmaklig, så är det i grunden återigen klassiskt maktspråk. Du förstår inte vad du säger. Du förstår inte vilka konsekvenserna blir av det du säger. Statsmakten har talat.

Maktspråket från statsmakten bygger ut dessa anklagelser med att hävda att Khemiri inte förstår världen och i synnerhet inte Sverige. Selimovic hade hakat på erbjudandet, som riktades till Beatrice Ask, att byta kropp för ett dygn. Kroppsbytet leder till att jag inte kan ge några svar på hur rasistiska yttranden skall bemötas, skriver Selimovic. I sin lånade kropp kan han inte ge några råd. Han kan inte ge den vägledning han är van vid att alltid kunna ge. Khemiris position ger bara uppgvienhet, meningslöshet och handlingsförlamning, hävdar Selimovic. Khemiris position är med andra ord en position som inte förstår världen och som gör det omöjligt att göra något åt dess brister. Statsmaktens representant säger närmast rakt ut till Khemiri, att han är dum (och självklart passar Selimovic på att säga detsamma om Maria Sveland).

Den som är dum och styrd av sina känslor kan givetvis inte förstå världen och vad som händer i den. Därför missförstår Khemiri det som sker och han ägnar sig bara åt att tolka händelser på ett sätt som passar hans fördomsfulla världsbild. Det är Selimovic råa tillrättavisning av den han fortsätter envisas med att kalla ”min vän”. Khemiri väljer att tolka händelser så att de passar hans fördomar, hävdar Selimovic. Det kan finnas massor av orsaker till att en polis beter sig brutalt. Om Khemiri ser det som rasism, så väljer han att tolka händelsen på ett sätt som bekräftar hans fördomar. Selimovic missar hela poängen i Khemiris text, eller om han möjligen väljer att inte låtsas om den. Varje enskild händelse är unik. Kanske var det slumpen som gjorde att pappa stoppades i tullen den där gången. Kanske var det den trasiga väskan som var orsaken en annan gång. Khemeri vet mycket väl att det kan finnas unika orsaker till unika händelser. Polisen kanske hade haft en hemsk morgon och ar redo att banka på vem som helst just den dagen, precis som Selimovic antar. Så kan det ha varit en gång. Så kan det ha varit två gånger. Men när samlingen av unika händelserna, med sin möjligen unika förklaringar, växer, då växer en erfarenhet fram och det visar sig att den erfarenheten inte är unik. Den erfarenheten är inte resultatet av att individer har valt att tolka det de utsatts för på ett sätt som passar deras fördomar. Den är resultatet av att de har dömts innan de hunnit presentera sig som individer. Och domen har – i bland till och med bokstavligen – ristats in i deras skinn.

Det var därför som Khemiri erbjöd sig byta skinn för en dag med Beatrice Ask. För att hon skulle kunna få en chans att lära sig hur alla de där enskilda och oberoende händelserna ser ut från en annan utsiktspunkt. Selimovic säger sig ha tagit fasta på erbjudandet, men han ser ingenting, han lär sig ingenting. Han kan bara svara: Du styrs av känslor, inte av förnuft, du förstår inte vad du säger, du förstår inte världen, du väljer att tolka världen så att det passar dina fördomar. Så talar maktens arrogans. Så låter från den utsiktspunkt där ingen berörs av den negativa särbehandlingen. Och så låter maktens kladdiga, nedlåtande intimitet. Jag förstår din upplevelse, skriver Selimovic, men tillfogar omedelbart att den inte är hela sanningen. Jag förstår dig, jag förstår dig till och med bättre än du själv, men du förstår inte min mer upplysta och nyanserade bild av världen. Jag vet bättre än du. Det är Selimovic budskap till Khemiri och till alla andra, som lever i den utsiktspunkt där den negativa särbehandlingen är vardaglig realitet. För att fullända den storebrorsaktiga kladdigheten avslutar den folkpartistiske statssekreteraren med att säga, eller möjligen diktera: ”Jag är inte din fiende. Inte den du behöver kämpa emot, besegra, få ner på knäna. Jag är din vän.” Just det. Lär er det alla ni som vill slippa leva i ett duggregn av negativ särbehandling. Ni är förvillade och fördomsfulla, men makten är er vän, er mjuka goa vän, som ni inte skall bekämpa.

PS 2013-04-04 Jonas Hassen Khemiri har nu hälsat att han inte förstår varför Selimovic kallar sig hans vän. Men i makthavares ögon är makten allas vän. Ingen får undandra sig de makthavandes kärva kärlek och stränga omvårdnad. Det vore en oförlåtlig insubordination.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: