Har maktens arrogans ett gott syfte för alla?

Jonas Hassen Khemiri försökte hjälpa Beatrice Ask och många andra att se världen från en annan utsiktspunkt. En utsiktspunkt som gör det möjligt att se hur ett duggregn av negativ särbehandling skapar en erfarenhet av av rasism och strukturellt förtryck. Sådana strukturer syns oftast inte för dem som njuter av deras andra sida, den positiva särbehandlingen. Khemiri bjöd på en möjlighet att se det som de flesta inte ser och på så sätt en möjlighet att göra någonting åt det de flesta säger sig tycka illa om. Han bjöd på en möjlighet att arbeta för att få bort den negativa särbehandlingen. En folkpartistisk statssekreterare, Jasenko Selimovic, gick till motangrepp i svar som dröp av maktens kladdiga arrogans. Det uppgavs att han skrev som privatperson, men det var skrivet från en utsiktspunkt, där strukturer inte syns och där de därför förmodas vara inbillning. Selimovic förklarade att Khemiri var känslostyrd, dum och fördomsfull när han blottlade hur ”det konstanta lågintensiva förtrycket” formar erfarenheter av leva i en rasistisk struktur. Jag har ordat utförligt om detta – kanske för utförligt – på annan plats.

Tydligen har Selimovic ohöljda maktspråk väckt kritik. Därför rusar Erik Helmerson på DN:s ledarsida till försvar av den privilegierade utsiktspunktens sanning. Han kan ju inte bara rakt av snäsa av Khemiri på samma sätt som en statssekreterare i privatpersonlig kapprock. I stället jämställer han de båda perspektiven. De båda texterna får ”ge två rimliga tolkningar, två giltiga erfarenheter som tillsammans målar en bild av samhället.” Kanske är båda perspektiven rimliga, kanske är båda giltiga, men det är inte samtidigt rimliga för alla, inte samtidigt giltiga för alla. Det ena är rimligt och giltigt för dem som njuter den positiva särbehandlingens fördelar, den andra är rimlig och giltig för dem som erfar den ständigt återkommande negativa särbehandlingens hugg och slag. Helmerson har därför i grunden fel när han tror att ”de två texterna, med sina skilda perspektiv, skulle kunna vara varandras komplement snarare än substitut.” De två texterna står verkligen i motsatsställning till varandra. Från ena sidan talar en röst som vill bli av med särbehandlingen. Från den andra talar en röst, som säger att särbehandlingen är en inbillning som man inte skall tala om. Erik Helmerson ser dessa röster som likvärdiga och anser ”att Jasenko Selimovics ärende är gott”. Han glömde fråga sig: gott för vem?

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: