Präst ger tips till påven: Avskaffa gud

Skadeglädjen är kanske inte den mest ädla av känslor, men nog skänker den ibland en viss behaglig tillfredsställelse. Som till exempel när man tar del av vad en svensk präst och teolog har att säga om religion och dess roll i ett modernt samhälle. Alf Linderman, docent i religionssociologi och direktor för Sigtunastiftelsen, skriver i dagens Upsala Nya Tidning om vad han anser vara den nye påvens största utmaning, och det visar sig att utmaningen i praktiken består i att avskaffa gud.

Enligt Linderman ligger utmaningen för påven, liksom för många andra kyrkliga företrädare, i förhållandet mellan religion och modernitet. För den som ser förnuftigt på saken är det uppenbart att ökade kunskaper om världen resulterar i att utrymmet för religiös vidskepelse minskar. Så hårt uttrycker sig naturligtvis inte Linderman, men han kan inte helt värja sig från detta faktum. Trots att religionen i en eller annan form har lyckats hålla sig kvar, är det svårt att förneka att dess plats har blivit mer och mer obetydlig där reell kunskap har fått spridning. Det är ingen slump att religiöst folk över hela världen, från Afghanistan till USA, så ihärdigt motsätter sig utbildning grundad på evidensbaserad kunskap. Något så dumt skulle aldrig Linderman göra. Han söker istället en plats för religionen, trots att utrymmet verkar krympa.

Det är inte bara kunskap som skapar problem för religionen. Lika illa är det med värderingar. En modern människa, som konfronteras med Bibelns moral, märker omedelbart att hur oförenlig den är med de värderingar som vi säger oss basera våra samhällsskick på. (Man behöver inte bläddra länge i Koranen för att konstatera att det är samma elände där.) Det hedrar Linderman att han inte försöker skyla över denna konflikt. Han formulerar sig visserligen försiktigt, men tillstår ändå att det ”på vissa punkter finns en spänning mellan det som olika företrädare för religion för fram och sådant som vi tar som givna utgångspunkter i det moderna samhället”. Hans exempel rör inte direkt småsaker: ”alla människors lika värde, rättvisa, jämlikhet, mänskliga fri- och rättigheter, etcetera”. Efter denna uppräkning konstaterar han: ”Inte sällan framstår religiösa institutioner som sammanhang inom vilka man odlar föreställningar som står i ett motsatsförhållande till flera av dessa värderingar.” Så sant, så sant.

Hur skall man då i denna prekära situation hitta en plats för religionen. Enkelt. Man avskaffar gud. Så skriver självfallet inte en direktor vid Sigtunastiftelsen, men det är vad han säger. För att rädda religionen från dess oförenlighet med grundläggande demokratiska värderingar måste man göra om den till något harmlöst och innehållslöst. Man blir så illa tvungen att hitta på ”en annan och mer grundläggande sida av religionerna”. Det grundläggande blir då inte några gudar utan en syn på livet. ”De religiösa perspektiven handlar om ett annat sätt att se på och förhålla sig till livet. Det mänskliga livet ses som en meningsfull del i ett större sammanhang, och den enskilde individen ses som en del av en större gemenskap.” Betraktar man detta som de fundamentala dimensionerna av religion, då blir det en missvisande förenkling att sätta religion i motsatsställning till modernitet, menar Linderman. Kanske har han rätt, men märker han inte själv, att med denna operation försvinner gudarna ur religionen. Hela maskineriet av övernaturliga väsen utrangeras. Uppenbarade sanningar och biblisk moral far all världens väg. Huruvida han själv sett vart hans resonemang för honom är väl tveksamt, men hans tips till den nye påven, liksom för övrigt till många andra som företräder kyrkor, blir att befria sig från allt, som religionerna har byggt på. Utmaningen, skriver Linderman, ligger i ”att kunna se och på ett trovärdigt sätt föra fram det som kyrkan har att bidra med i det moderna samhället, och samtidigt våga se och överge de synsätt och värderingar som hör en svunnen tid till.” Sannerligen säger jag eder, att då blir det inte mycket kvar.

Måhända är jag orättvis som ger mig på Alf Linderman på detta vis. Han verkar på många sätt vara en sympatisk person. Men vad skall man göra när skadeglädjen tar över. Det är så gött att se hur en svensk teolog tvingas skyffla ut gud  – och i all synnerhet det mordiska odjur som härjar i det som fortfarande är Svenska kyrkans bekännelseskrifter – för att bereda en plats för religionen i ett modernt samhälle. Kvar blir bara en syn på livet och lite sammanhang och samhörighet. Allt detta går att fixa utmärkt utan övernaturliga väsen och allehanda vidskepelse. Den verkliga världen är full av överlägsna alternativ för den som vill finna mening i tillvaron och vill kunna sätta saker i ett sammanhang. Så käre påve, lyssna på den förnuftige svenske teologen. Fimpa gud och befria dig från synsätt och värderingar som hör en svunnen tid till. Då skulle vi äntligen få en påve, som bidrog med något gott till världen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: