En fursteslickare och hans påve

Det är så fint när någon törs sluta upp kring de stora mäktiga och troget försvara dem oavsett vilka skändligheter de gjort sig skyldiga till. Makten uppskattar underdånig lojalitet och vill det sig väl kan belöningen bli en plats i himmelriket. Erik Helmerson visar idag upp sina talanger som fursteslickare och föremålet för hans omsorg denna gång är påven och den katolska kyrkan. Helmerson är vredgad över att den ”seriösa och fördjupande nyhetsrapporteringen” om påvens annonserade avgång dränktes i dynga, bestående av nazistanklagelser och ”alla de förväntade skämten om celibat, roliga hattar och småpojkar”.

Må så vara att Joseph Ratzingers medlemskap i Hitlerjugend huvudsakligen berodde på att det var obligatoriskt, och må så vara att han deserterade i april 1945. Problemet med Vatikanens förhållande till nazism och framför allt till fascism handlar inte om Ratzingers person, utan om att den katolska kyrkan med sådan ihärdighet stött snart sagt varje fascistisk regim, varän den etablerat sig. Välviljan har till och med nått islamistiska fascistregimer, när det funnits ett sammanfallande intresse av att försvara religionen mot yttrande- och tankefriheten, såsom när Vatikanen i praktiken ställde sig bakom fatwan mot Salman Rushdie.

På en punkt kan man dock hålla med Helmerson. Om någon skulle skämta om småpojkar i sina kommentarer om påven är det ytterst osmakligt. Under sin tid som ärkebiskop i München hjälpte Joseph Ratzinger personligen till att skydda en präst som våldtagit barn och han har ett stort ansvar för att övergreppen och våldtäkterna mot barn kunde fortgå i hemlighet så länge. Som chef för Troskongregationen (tidigare känd som Inkvisitionen) förbjöd han att uppgifter om våldtäkterna spreds till polis och domstolar. Det var en intern kyrklig angelägenhet och ingen får göra något som kan skada kyrkan. Ratzinger och småpojkar är alltså ingenting att skämta om. Men det är inte, som Helmerson tycks anse, en orätt mot Ratzinger att ägna sig åt sådana skämt. Det är en skymf mot alla de barn, som plågats av katolska präster och andra högvördigheter.

Problemet är alltså inte, som Helmerson har fått för sig, antikatolicism. Problemet är vad den katolska kyrkan har gjort och fortsätter att göra. Alldeles nyligen påmindes vi om hur de så kallade Magdalenatvätterierna på Irland långt in på 1990-talet höll sig med vad som närmast kan beskrivas som slavarbetskraft. I detta fall handlade det om kvinnor, som ansågs ha tvivelaktig moral. Det handlar med andra ord om det normala kyrkliga kvinnoföraktet, som med hänvisning till gudomligt mandat tillåts härja fritt överallt där civilisationen inte lyckats pressa tillbaka den religiösa vidskepelsen.

Självklart har Erik Helmerson all rätt i världen att försvara Vatikanen i dess kamp mot frihet, jämlikhet och människovärde. Men han får försöka lära sig att leva med att det finns folk, som nyttjar sin yttrandefrihet mot den religiösa vidskepelsen och den organiserade religionens illdåd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: