Det är fortfarande kapitalavkastningen, dumskalle

I höstas presenterade Socialdemokraterna sina avsikter för att säkra kvalitet i välfärdssektorn. Programmet handlade om skapandet av nationella kvalitetslagar, som bland annat skulle hindra att strävan efter vinst fick menlig inverkan på kvaliteten. Poängen var alltså inte att förbjuda vinst, utan att säkra kvalitet. Bland annat ville SAP ge möjlighet att främja icke-vinstinriktade bolagsformer. Ett argument var att man därigenom kunde skydda mångfalden mot privata monopol. Några månader senare förklarade sig i princip LO stå bakom partilinjen. Förslagen från SAP och från LO var föga radikala och de var ganska lätta att sakligt motivera. En del fenomen, som seriösa forskare sedan länge varnat för, börjar bli synliga, såsom ”skumning” av de mera vinstgenererande ”kunderna” inom vård och omsorg och den häromdagen uppmärksammade betygsinflationen bland friskolorna. Höga betyg blir ett sätt att konkurrera om elever och betygssättningen förlorar kontakten med de reella kunskaperna. I pappers-DN beledsagades artikeln om överbetygen även med lite uppgifter om de koncerner som äger skolorna. Rubriken på figuren sammanfattade läget: ”Svenska skolor miljardindustri som ägs av riskkapitalbolag i skatteparadis”. Ägarbilden är likartad inom vård och omsorg. Stora koncerner, ägda av riskkapitalbolag, tar en växande andel. Granskningen av äldrevården i Stockholm är inte direkt upplyftande. Konsekvenserna av växande privat koncentration av produktionen inom ”välfärdssektorn” är allt annat än tilltalande. Till och med organisationen Företagarna varnar för den tilltagande koncentrationen, trots att man främst vill betona hur stor andel av den privata omsättningen inom vård och omsorg, som alltjämt ligger hos små företag. Organisationens program för att motverka koncentrationen är förvisso i stort sett den raka motsatsen till vad SAP och LO föreslagit, men tydligtvis delar man farhågorna för åt vilket håll utvecklingen verkar gå. Liknande tongångar hörs från miljöpartistiskt håll.

Man skulle alltså kunna tycka att förslagen från SAP och LO i all sin harmlöshet uppmärksammade reella problem, som i flera avseenden strålade samman i farhågor om att mångfalden skulle undergrävas av tilltagande koncentration av ägandet inom den privata produktionen av skola, vård och omsorg (för att hålla sig till det gamla personska mantrat). Likväl utlöste förslagen vilda ramaskrin över hur SAP och LO ville tillintetgöra mångfalden och skapa ett centraldirigerat offentligt monopol. Idag kompletteras skrämselpropagandan med legalistisk argumentation, framförd av Almega genom dess näringspolitiska chef Ulf Lindberg. En inkallad expert har på Almegas uppdrag kommit fram till att EU-rätten inte tillåter att man vid offentlig upphandling gynnar icke-vinstsyftande bolag. Inte heller får man hindra vinstdrivna bolag från att delta i upphandling. Däremot, vilket Almega tycker är ”intressant”, är det ”möjligt för medlemsstaterna att hindra vissa organ som verkar utan vinstsyfte från att delta i offentliga upphandlingar.” Företrädare för kapitalet kan förena sig i ett samfällt mums och Almega ställer ultimatum till Socialdemokraterna och LO:

Antingen accepterar man som i dag konkurrens på lika villkor och fortsätter utveckla kvalitet och valfrihet tillsammans med företagen i välfärdssektorn, eller så gör man gemensam sak med de som vill vrida klockan tillbaka; avskaffa valmöjligheterna i skola, förskola vård och omsorg och driva all verksamhet i offentlig förvaltning.

Retoriken är alltså densamma som präglat hela anstormningen, men nu mobiliserar man EU bakom kraven på att SAP och LO skall inordna sig i ledet. Tillsammans med företagen heter det med en vacker omskrivning, men det handlar naturligtvis om att underordna sig kapitalet och försvara en enda sak: vinst.

Jag påpekade för ett par veckor sedan att valfrihetsretoriken inte är något annat än en dimridå för att dölja vad allt handlar om för bolagen: kapitalavkastning. Borgerliga politiker kan – även om de inte alltid lyckas – hålla sig till att bara tala högstämt om den egentligen ohotade valfriheten, men så snart bolagen och deras organisationer själva kommer till tals blir det omöjligt att helt dölja att det är avkastningen på kapital som är deras enda riktmärke. Får de som de vill kommer detta att vara den variabel som styr fördelningen till och inom välfärdssektorn. Lite smått hotfullt påpekar Almega: ”Redan har debatten påverkat många investeringsbeslut och entreprenörers vägval.” Frågan får alltså inte ens diskuteras. Minsta lilla risk för att avkastningskraven inte uppfylls resulterar i att pengarna hamnar någon annanstans.

Tyvärr verkar inte Almega behöva bekymra sig så mycket för farlig debatt. Som jag också påpekade för ett par veckor sedan synes vare sig SAP eller LO resa frågan om vilka principer som skall styra resursfördelningen i vad som avser välfärdssektorn. Frågan som inte ställs är i all enkelhet: Är maximering av privat kapitalavkastning den lämpligaste principen för resursfördelning till och inom skola, vård och omsorg? För Almega och dess gelikar är svaret självfallet jakande. De företräder dem vars enda syfte är vinstmaximering. Detta är vare sig ett politiskt eller värderande påstående, utan ett konstaterande, som dyker upp i varje grundbok i nationalekonomi. Företag är vinstmaximerare. Så länge Socialdemokraterna och LO inte vågar (eller begriper) att väcka liv i frågan om vad som skall styra resursfördelningen, så kommer den verkliga politiska debatten att utebli. Och SAP & LO kommer att förlora den debatt som faktiskt kommer igång. Ty i den debatten kommer de att bli ständigt trängda av påståenden om att de hotar valfriheten och försvarar centralism och monopol. Så låter den ständiga trallen i kapitalets högljudda doadoakör. Enda sättet att tränga igenom det oväsendet är att skaka liv i den grundläggande frågan om hur medborgarna vill att resursfördelningen skall gå till, det vill säga hur man skall avgöra vem som får vad av utbildning, vård och omsorg. Skall utsikterna till privat avkastning på kapital bestämma detta? Jag tror inte att jag är ensam om att anse att det finns bättre alternativ. Vad säger SAP och LO?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: