Tysta arbetsplatser

Tidningen Arbetaren uppmärksammar en egendomlig strid om ett korsord. Under den smått komiska rubriken ”Arbetsförmedlingen till attack mot korsord” ligger dock en djupt allvarlig fråga, som tyvärr allt för många redan antingen känner till eller – än värre – känner av. Tystnaden breder ut sig på arbetsplatserna.

Det angripna korsordet stod att finna i tidningen STyrkan, som är en medlemstidningen för ST inom Arbetsförmedlingen. I det sista numret 2012 presenterade tidningen en rapport om arbetsmiljön på Arbetsförmedlingen. Rapporten bär det talande namnet ”En tyst myndighet”, och visar bland annat att 44,4 % av de svarande i enkäten hade svarat nej på frågan: ”Anser du att man som medarbetare/chef/förtroendevald kan säga vad man tycker i myndigheten?”; 41,5 svarade ja och 14,1 sade vet ej. De fria kommentarer som lämnades i anslutning till frågan är än mer talande. Arbetsförmedlingen upplevs av många anställda som en hårt toppstyrd organisation, där inga avvikande meningar tillåts.

Medlemstidningen STyrkan kommenterade enkätrapporten i ganska försiktiga ordalag, men korsordet råkade innehålla en bild av självaste GD, generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist, och med ledning av den bilden skulle man lista ut ordkombinationen ”tystnad råder”. En sådan insubordination kunde självfallet inte Bermudez-Svankvist tåla. Anklagelser om hon kräver tystnad i leden besvarades därför med ett krav på tystnad. Artikeln i tidningen Arbetaren återger skrivelser mellan chefer som handhar olika personalfrågor och andemeningen är att nu måste det bli ett slut på sådan frispråkighet. Trots insikten om att det kan vara lite känsligt att angripa yttrandefrihet och tryckfrihet tänker Arbetsförmedlingens bossar agera kraftfullt för att få den fackliga organisationen att bidra till en respektfull samtalston och ett gott samarbetsklimat, som det så vackert heter när despoter kräver underkastelse.

Det är mer än ironiskt att nu höra Bermudez-Svankvist genom sina underhuggare gnälla över att Arbetsförmedlingen i allmänhet och hon själv i synnerhet får kritik för den tystnadskultur hon har piskat fram. Som tidigare noterats i dessa spalter skröt Bermudez-Svankvist med att hon var auktoritär och att det var hon ensam som bestämde. Hennes uppfattning om ett gott samarbetsklimat framkommer också i de fria kommentarerna i enkätundersökningen En tyst myndighet: ”Även GD har ju uttryckt det som att om det inte passar kan man söka sig något nytt jobb.”

Det funnes nog mycket att säga om den stingsliga despoten på Arbetsförmedlingen, men låt oss i stället vara frikostiga och hålla med henne en liten gnutta och säga att det inte (bara) är en personfråga. En kommentar från enkätsvaren i rapporten En tyst myndighet pekar mot det större sammanhanget för tystnaden på arbetsplatserna. Ty vad är att vänta för den som ger uttryck för sin egen mening? ”Straffas med lägre lön och blir nedtryckt och tystad,” har någon skrivit i skyddet av anonymiteten. Ordningen med individuell lönesättning, det vill säga ordningen där chefer sätter lön för var och en, har skapat en miljö, där det kan bli mycket kostbart att vara misshaglig. Despotismen är inte beroende av auktoritära personligheter på chefsposterna, den är upphöjd till system.

Tystnadens utbredning på arbetsplatserna är kopplad till den maskin för underordning som kallas individuell lönesättning. Till och med Fackförbundet ST (de gamla Statstjänstemännen) har snuddat vid den kopplingen, trots att förbundet har slutit lönesättningssystemet till sin famn. I skriften ”Yttrandefriheten är din!” skriver ST: ”I samband med att staten har gått över till individuell lönesättning, finns misstanken att du skulle kunna bli ”straffad” med sämre löneutveckling om du ifrågasätter arbetsgivaren.” (s. 10) Man skyndar sig dock att tillfoga, att ”Det finns inga bevis på att så verkligen har skett.” Likväl inskärper ST att det är ”mycket viktigt att ST-avdelningen och arbetsgivaren inte har lönekriterier som kan uppfattas som att locket läggs på.” Sedan följer några exempel på olämpliga lönekriterier, såsom att det är negativt för löneutvecklingen om en anställd ”förmedlar en negativ attityd till fattade beslut” och att det är positivt för lönebedömningen om man ”är en god ambassadör för verksamheten”. Som läsare blir man väldigt nyfiken på om dessa exempel är hämtade ur levande livet. Hur det än är med den saken, dylika ”kriterier kan uppfattas som att lönen kan påverkas om du utnyttjar din yttrandefrihet och kritikrätt på arbetsplatsen” och så får det inte vara.

ST anar alltså att det kan finnas en koppling mellan lönesättning och betingelserna för att använda sig av sin yttrandefrihet. Men ST skrapar bara på ytan. Visst kan lönekriterier utformas så att de lägger munkavle på de anställda, men det grundläggande problemet är själva lönesättningssystemet. Genom att i huvudsak – och i bland helt helt och hållet – överlåta åt chefer att sätta lön efter en bedömning av hur en anställd har levt upp till vad chefen anser väsentligt, så har de anställda hänvisats till att vara så behagliga som möjligt i chefers ögon om de vill nå en gynnsam löneutveckling. De anställdas löneutveckling har genom avtal gjorts beroende av chefens uppskattning. Beroendeställningen manar fram anpassning och i värsta fall underdånighet. Det finns mycket att förlora för den som klassas som obekväm genom att ha och uttala åsikter och insikter, som på något sätt stör chefer. Vanligtvis är det mycket svårt att bevisa att någon har straffats. Ett invecklat system av lönekriterier sopar undan bevisen. Lönekriterier är ofta så många, vaga och så svåra att på ett sakligt sätt mäta, att i stort sett alla beslut om löner kan motiveras med hänvisning lönekriterierna. Blir orättvisan riktigt flagrant kan man alltid hänvisa till ”en samlad bedömning”, ty en sådan är det svårt att träffa med konkret kritik.

Statstjänarnas avtal har inte riktigt lika hårresande ensidighet som exempelvis avtalen för arbetare i kommuner och landsting. Efter läsning av kommunala avtal, inte minst det som gäller lärare, framstår de gemensamma löneprinciperna (§ 5) i ramavtalet för löner mm inom den statliga sektorn som riktigt sansade (vilket egentligen bara visar hur avtrubbad man blir av skräckfilmsekvivalenten kommunala avtal). Första stycket lyder:

Lönebildning och lönesättning ska medverka till att målen för verksamheten uppnås och att verksamheten bedrivs effektivt och rationellt. En avgörande förutsättning för en effektiv och väl fungerande verksamhet är att arbetsgivaren kan rekrytera, motivera, utveckla och behålla arbetstagare med sådan kompetens som behövs på kort och lång sikt. Lönesättningen är ett instrument för att säkerställa detta och ska stimulera till engagemang och utveckling i arbetet samt uppfattas som rättvis i förhållande till arbetsresultat och arbetsinsatser.

Här står det i alla fall inte uttryckligen att det är arbetsgivarens mål som skall bestämma lönerna, även om det nog inte råder någon nämnvärd tvekan om vem det är som avgör verksamhetens mål och vem som avgör vad som är effektivt och rationellt. Redan i nästa stycke står det uppmuntrande nog, att en ”arbetstagares lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder” och uttrycket saklig grund återkommer flera gånger. Om man törs lita på sökfunktionen i min pdf-läsare förekommer inte ordet ”saklig” överhuvud taget i Lärarnas HÖK-2102. Statens kaka är lite sakligare än den kommunala.

Borde man då inte vara nöjd och belåten? Statstjänarnas avtal stadfäster inte underkastelsen på det sätt som skett på det kommunala området. Är tillståndet inom Arbetsförmedlingen trots allt ett resultat av personlighetens roll i historien? Ett utslag av en att en stolt despot fått utrymme att härja fritt? Tyvärr inte. Poängen ligger i utrymmet att härja fritt. Systemet med individuell lönesättning ger detta utrymme. Och som redan påpekats, det behövs inte ens en auktoritär despot för att få effekten. Grundbulten i systemet med individuell lönesättning är att visa sig duktig och behaglig i chefers ögon. Ena parten bedömer, den andra blir bedömd. Det är en modell som upphöjer indelningen i över- och underordnad till princip. Vetskapen om att man är utelämnad åt överordnades värdering räcker för att göra vem som helst försiktig med att göra något som kan väcka misshag.

De diaboliska dragen i systemet är inte slut med detta. Eftersom såväl arbetsköpare som fackliga organisationer omfamnar systemet, ges det sken av vara rättvist och väl fungerande. En följd härav är att en dålig löneutveckling nästan automatiskt får sken av att vara sakligt motiverad. Systemet påstår att löneutvecklingen endast beror på den individuella prestationen. Den som får en dålig lön visar bara att han eller hon gjort ett dåligt jobb. Den som inte gjort sig behaglig för chefen och ställs inför Bermudez-Svankvists uppmaning att försvinna om det inte passar, kommer därför att förses med en stämpel som säger att detta är en föga duglig person. Lönesystemet omvandlar chefers godtyckliga misshag till bristande duglighet. Kedjan är verkligen diabolisk. Misshaglig, alltså dålig lön. Dålig lön, alltså dålig prestation. Det tar man med sig i bagaget om man nödgas söka efter annat jobb. Så självklart sprider sig en ängslighet på arbetsplatserna. Och tacka fan för att tystnaden breder ut sig.

Annonser

One Response to Tysta arbetsplatser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: