Avtal som aldrig borde ha skrivits, del 2

När jag nu är tillbaka vid en fullt fungerande dator är det dags att återuppta ett ämne, som jag önskar att man aldrig skulle behöva ägna sig åt: Kollektivavtal som aldrig borde ha skrivits. Ämnet är dessvärre stort och växande, och det sänder kalla kårar längs ryggen på den mest härdade skräckfilmsentusiast. De mest skräckinjagande formuleringarna finns i de delar som handlar om lönebildningen. Kommunal, som jag kikade på förra gången, är långt ifrån ensamt om att avtala bort det mesta av fackliga rättigheter och möjligheter på det området. Eftersom lärarlönerna är ett aktuellt ämne och TCO, LO och SACO nyligen gemensamt gick ut med krav på en rejäl nivåhöjnig, kunde det vara mödan värt att se vad det står om löneavtal i lärarnas kollektivavtal.

Bilaga 1 i Huvudöverenskommelsen mellan Sveriges Kommuner och Landsting och Arbetsgivarförbundet Pacta å ena sidan , samt Lärarförbundets och Lärarnas Riksförbunds Samverkansråd å den andra, handlar om löneavtal. Den första paragrafen lägger ut texten om ”Grundläggande principer för lönesättningen” och där klargörs att lönen är till för arbetsköparen. Märkligt, men sant.

Arbetsgivarna har enligt detta avtal fortsatt stort ansvar för lönebildningen.
Lönebildning och lönesättning ska bidra till att arbetsgivaren når målen för verksamheten. Lönen ska stimulera till förbättringar av verksamhetens effektivitet, produktivitet och kvalitet. Därför ska lönen vara individuell och differentierad och avspegla uppnådda mål och resultat. Även förutsättningarna för att rekrytera och behålla personal påverkar löne- och anställningsvillkoren.
Syftet är att skapa en process där arbetstagarens resultat och löneutveckling knyts samman så att det positiva sambandet mellan lön, motivation och resultat uppnås. Det är därför av stor vikt att dialog förs mellan chef och medarbetare om mål, förväntningar, krav, uppnådda resultat och lön.
Det är särskilt viktigt att lönen för chefer på alla nivåer tydligt avspeglar hur satta mål uppfylls och de resultat som vederbörande uppnår. Chefer är arbetsgivarens företrädare och har ett stort ansvar för att uppsatta mål nås och att uppföljning av resultat sker.

De första tre styckena återfinns även i Kommunals avtal, men lärarna har alltså tryckt dit ett extra stycke för att ge ytterligare betoning åt den grundläggande principen, att lönen är arbetsköparnas redskap för att nå sina mål.

Vi som är lite gammaldags tycker att det kunde ha varit på sin plats att komma ihåg, att det finns en part till med visst legitimt intresse att bevaka. De anställda lärarna, det vill säga fackförbundens medlemmar, skall ju trots allt leva på sin lön. Sådana synpunkter hör emellertid inte till den nya sköna världen, där chefer sätter lön efter en bedömning av hur chefers mål har uppfyllts. Lärarnas roll i det hela blir att anpassa sig och underkasta sig chefers infall, nycker och påhitt av alla de slag.

Men står det inte att det är viktigt med dialog? Jo, men vad skall dialogen handla om? Mål, förväntningar, krav och uppnådda resultat. Vem har något sådant? Chefer har mål, förväntningar och krav. Det borde rimligen borde även de arbetande ha, men icke. De anställda har uppnådda resultat, som bedöms i relation till chefers mål, förväntningar och krav. Och vem gör bedömningen? Gissa! Det är och förblir en gåta hur någon facklig organisation kan skriva under ett avtal med en sådan rollfördelning. De våta lönepolitiska drömmarna från SAF:s kongress 1987 är gällande kollektivavtal på stora delar av arbetsmarknaden idag. Enväldet är stadfäst i avtal.

Despoti är generellt sett en dålig idé och konsekvenserna borde inte komma som någon överraskning. Från skolor lite varstans får man höra hur den skenbart motsägelsefulla kombinationen av tystnad och skvaller breder ut sig. Tystnad, eftersom allt färre vågar uttala en självständig mening; en sådan kan kan straffa sig i lönekuvertet. Skvaller, eftersom avtalet manar fram en anda av fjäsk och anpasslighet gentemot ”chefer” – det vill säga rektor och av rektor utsedda underbefälhavare. I sådana miljöer finns det alltid något att vinna genom att utså misstänksamhet mot konkurrenter. I olyckliga fall förpestas hela stämningen på skolan av misstänksamhet och missundsamhet. Lönesystemet blir i dylika fall ett drivhus för psykosociala arbetsmiljöproblem.

En nästan tragikomisk aspekt på formuleringarna i avtalet är att de enda som har medarbetare på arbetsplatsen är cheferna. Lärarna blir inte medarbetare med varandra, utan blott arbetsköparens medarbetare. Tyvärr har denna nysvenska blivit verklighet på en del skolor. Lönesystemet är gjort för att skapa anpasslighet och underdånighet inför chefer, medan kolleger blir konkurrenter om chefens gunst snarare än än arbetskamrater. På sikt är detta förödande för såväl lärarnas arbete som deras självrespekt.

Under senare tid har det från alla möjliga och omöjliga håll höjts röster för att lärarnas status måste höjas. En god början vore att avlägsna despotismen ur lönebildningen. Förpassa de avtal, som aldrig borde ha skrivits, till ett historiskt skräckkabinett, där de kan visas upp för att skrämma kommande generationer av förhandlare, så att dessa aldrig gör om misstaget att avtalsfästa underkastelsen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: