Särbehandling och myndighet för rätt tänkande som liberala värderingar?

Dags att damma av kraven på särbehandling av dem som inte har den högt värderade egenskapen att vara födda inom konungariket Sveriges gränser. Den här gången är det en statsvetare från Göteborg, tillika propagandist från Timbro, som har kommit fram till att gamla liberala idéer om likabehandling och statsmaktens neutralitet bör förkastas. Med hjälp av en opinionsundersökning argumenterar Andreas Johansson Heinö för att införa språkkrav och särskilda medborgarkunskapskrav för att människor födda utanför Sverige skall erhålla medborgarskap. Det har blivit något av den moderna propagandistens standardmetod, att ordna en lämplig opinionsundersökning för att motivera sin krav. Den här gången visade det sig att 79 % stödde förslaget om krav på grundläggande kunskaper i svenska språket för att få medborgarskap. En majoritet uppges även stödja krav på dels grundläggande kunskaper om svensk historia och hur det svenska samhället är uppbyggt, dels anslutning till grundläggande svenska värderingar. Onekligen blir man väldigt nyfiken på vilka dessa grundläggande kunskaper och värderingar kan tänkas vara, men en myndighet för rätt tänkande kommer säkert att reda ut den saken. Marken för en sådan myndighet är redan väl förberedd av våra ideologiproducerande myndigheter.

Hur ställer sig då Andreas Johansson Heinö till detta? Den enda trösten i eländet är att han blott finner två förslag bra, medan ett i bästa fall bedöms som dåligt. ”Medan krav på språk- och samhällskunskaper är rimliga vore det i ett liberalt samhälle mycket problematiskt om myndigheter skulle kontrollera blivande medborgares värderingar.” Låt oss bara hoppas att det är en retorisk underdrift att kalla idén om en tankepolis för kontroll av värderingar ”mycket problematisk”. Men hur är det med språkkrav och kunskapskrav? Är det rimligt i ett ”liberalt samhälle”? I vår nya sköna värld av björklundsk pekpinneliberalism är det säkert rimligt, men vad säger mer gammaldagsa liberaler? Är inte statens likabehandling en trevlig idé? Om man skall ha språk- och kunskapskrav för medborgarskap, måste dessa krav givetvis vara lika för alla. Staten har ingen anledning att särbehandla någon enbart på grund av var man råkar vara född.

För att undvika missförstånd: Jag vill inte ha språk- och kunskapskrav för någon. Hela idén bör resolut avvisas. Språkkravet och dess problem lämnar jag därhän med blott en stilla påminnelse om hur mycket kunskaper som kan inhämtas och hur mycket verksamhet som kan bedrivas på andra språk än svenska. Kunskapskravet däremot är synnerligen lömskt, eftersom det förutsätter att någon skall sitta och bestämma vad som är lämpliga kunskaper. Enskilda faktauppgifter frikopplade från sitt sammanhang är måhända någorlunda oskyldiga, men de är å andra sidan inte till mycket glädje för medborgerliga dygder. Osorterade faktakataloger är inte mycket till kunskap. Visserligen vore det imponerande om någon kunde rabbla namnen på alla delar i en symaskin, men utan insikt om hur delarna hänger ihop blir det ändå en ganska skral kunskap. Och än värre är det med samhällen. Sådana är inte bara mer komplicerade än mekaniska ting. De kan dessutom beskrivas på många olika sätt. Så snart man skall göra ett urval ”fakta” om samhällen och få urvalet att bilda ett sammanhang kommer man att behöva göra en massa teoretiska ställningstaganden, och dessa kommer att ha ideologiska implikationer. Vem skall utforma kunskapsprovets delar om den kapitalistiska ekonomin, om klassamhällets karaktär, om patriarkala dominansstrukturer och allt annat som behövs för att förstå Sverige? Kunskapskravsivrarna har säkerligen en idé om vem som skall bestämma vad som är lämpliga kunskaper. Som medborgare bör vi säga blankt nej till hela idén. Varken särbehandling eller statligt styrda kunskapskrav för medborgarskap hör hemma i en liberal stat.

Förmodligen är det ett tecken på vart vi är på väg när det behövs halvanarkistiska socialister för att påminna liberaler om att staten inte skall bestämma om invånarna är tillräckligt rättänkande för att erhålla medborgarskap. Det känns lite konstigt att som frihetlig socialist behöva ge sig in i försvarsstrider för en liberal stat, men så länge alternativen är värre är det inte annat att göra än att kämpa på. Skillnaden mellan kunskapskrav för medborgarskap och ett sanningsministerium är inte principiell. Det är idéer som rör sig inom samma föreställningsvärld, där de för övrigt gör sällskap med idén om en  civilkuragelag. Den grundläggande föreställningen är att staten har rätt att ställa krav på vad undersåtarna – för det är undersåtar vi är i denna föreställningsvärld – skall tycka och tänka. Något sådant kan en frihetlig socialist aldrig gå med på. Den sköna nya världens liberaler har uppenbarligen en annan uppfattning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: