Regeringen ger noll kronor

Idag deklarerar infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) tillsammans med Jan-Evert Rådhström (M), vice ordförande i trafikutskottet, att regeringen tänker ”satsa” 522 miljarder kronor på infrastruktur under perioden 2014-2025. Av dessa skall 86 miljarder gå till tågtrafiken, vilket Elmsäter-Svärd och Rådhström tycker att vi skall jämföra ”med de 38 miljarder kronor som Socialdemokraterna avsatte under sin tid vid makten”. Man få förmoda att de syftar på perioden 1994-2006. Vi struntar i att fundera över vad dylikt sifferdribblande är värt och var perioden 2006-2014 tar vägen i retoriken. Deras huvudpoäng är att järnvägstrafiken får en massa mer pengar och att det är regeringen som ger pengarna. Men det är inte riktig sant. Om man skall vara noggrann är det aldrig sant när en regering (eller motsvarande på kommunal nivå) säger att den ger något eller satsar något. För staten har inga pengar att ge. Och vi kan vara säkra på att regeringen inte samlat ihop pengarna ur ministrarnas privata förmögenheter.

Så vad är det då som sker när en regering ”satsar” pengar på något? I  princip fattar den ett beslut om hur resurser skall användas. Man kan skilja mellan två huvudsakliga sätt att fördela resurser till olika användningar. Vi kan kalla metoderna marknad respektive organisation. En del föredrar att kalla dem marknad respektive hierarki, men det det är mest för att slippa fundera över att det kan finnas något andra sätt att fatta ekonomiska beslut än hierarkiska. Demokratiska beslutsformer vill de flesta hålla borta från ekonomi. Inget utöver marknad, kapitalistiska företag och sovjetkommunistisk planekonomi får finnas med i bilden. Det tycker jag är ett onödigt inskränkt synsätt, så jag kör med marknad och organisation. Det finns ingen anledning att i förväg utesluta att en organisation kan styras med demokratiska beslutsformer bara för att dess uppgifter är av ekonomisk art.

I princip kan vi alltså välja vilken metod vi vill använda för att fördela resurser till olika användningar. I det gängse politiska bruset sägs det att marknad alltid är det effektivaste, men de flesta ekonomer vet att det inte är sant. Om det vore sant, så skulle det inte finnas några företag. Ronald Coase fick ”nobelpriset” i ekonomi 1991 bland annat för att påtalat och förklarat detta (i en artikel från 1937!). Det handlar alltså inte om några mystiska hemligheter. Däremot är det ovanligt att någon i den allmänna debatten kallar kapitalistiska företag för planekonomier. Men det är just vad de är. Och de är planekonomier med ett klart och tydligt mål: maximal vinst.

Kanske är det bäst att påminna om, att påståendet att kapitalistiska företag är fokuserade på maximal vinst inte är vänsterretorik. Nationalekonomer baserar sin modeller på antagandet att företag är vinstmaximerare. Utan det antagandet funkar inte läroboksmodellerna. Det finns en annan kul grej i modellerna. De bygger på att det finns väldigt många, någorlunda jämnstora företag på marknaderna. Om modellernas marknader skall åstadkomma den bästa av alla tänkbara världar (eller en optimal resursallokering, som ekonomerna brukar säga), så får det inte finnas några företag som är så stora att deras agerande kan påverka priser eller utbud. Är det däremot så, att det finns ett litet antal dominerande företag, då finns det inga garantier för att man får ett ekonomiskt optimalt resultat. Privatiseringens apologeter brukar säga att konkurrens ökar effektiviteten. Det är kanske sant, men det säger ingenting om vad jätteföretagen blir effektiva på. Det kan lika gärna vara att göra reklam, att binda konsumenter med ogenomskinliga kontrakt, att mota bort små konkurrenter med hot om rättstvister eller att muta politiker. En titt runt om i den nära och fjärran världen antyder att effektiviteten på dessa områden är ganska imponerande, men det är inte nödvändigtvis ett uttryck för en optimal resursallokering. Och det är definitivt inte att använda marknaden som metod för att fördela resurser.

Vid närmare påseende är en hel del av senare tiders privatiseringar inte en övergång från organisation till marknad, utan en övergång från en typ av organisation till en annan, från statlig (eller kommunal) organisation till privat. Skillnaden ligger inte minst i vad som är styrande för hur organisationen bedriver verksamheten. För kapitalistiska företagen är det alltså vinstmaximering. Åtminstone två frågor inställer sig då omedelbart. Vilka mål vill man uppnå inom en verksamhet? Är vinstmaximering det bästa sättet att nå dessa mål? Jag önskar att dessa frågor skulle ägnas mer uppmärksamhet i debatten om vinster i ”välfärdssektorn”, men tyvärr handlar den debatten nästan uteslutande om olika sätt att hantera en situation, där vinstmaximering är en given målvariabel. Debatten startar alltså ett steg för sent. Ardalan Shekarabis utredning för sossarnas räkning är ett typexempel på en sådan avgränsning av frågan. (Lena Sommestads påstående, att ”att Shekarabi visar att valet av driftsform – vinstdrivande eller icke-vinstdrivande – har stor betydelse för hur verksamheter styrs och fungerar”, är tyvärr mest önsketänkande. Rapporten säger inte mer i den frågan än DN-artikeln.)

Vad säger då vår nuvarande högerregering om valen mellan marknad och organisation. Uppenbarligen finns det områden, där man inte förväntar sig att marknaden skall ge den önskade fördelningen av resurser. När regeringen stolt deklarerar att stora pengar skall föras över till infrastruktur, och däribland underhåll av järnvägar, så säger man också, att detta är ett område där varken marknad eller kapitalistiska organisationer kan förväntas ordna saken på ett önskvärt sätt. Därför använder man en annan metod för att fördela resurser. Rent principiellt finns alltid den valmöjligheten. Vi kan välja vilka metoder vi vill använda för att fördela resurser för olika ändamål. Det skulle kunna vara ämne för stora politiska diskussioner, men något sådant hörs inte alls idag. Det är besynnerligt, men inte alls underligt.

Det finns säkerligen en uppsjö av skäl till att det är hopplöst att få gång en debatt om mera grundläggande frågor angående hur resurser skall fördelas mellan olika användningar. Nu har vi istället fått det lätt bisarra tillståndet, där man glatt kan sjunga marknadens lov alltmedan besluten skickas över till stora planekonomier med vinstmaximering som mål. Det hela ackompanjeras av doadoakörens mantra, att konkurrens ökar effektiviteten, utan att någon frågar: effektivitet med avseende på vadå? Och när ingen tror att varken marknad eller vinstmaximerande planekonomier kan ordna det önskvärda, då kliver regeringen fram och vill bli älskad för att den ger oss något, eller för att den gör ”satsningar”. Tro dem inte. Staten kan inte ge dig någonting. För staten har ingenting. Staten kan besluta om fördelning av resurser, och det finns en massa andra möjliga former för att skapa organiserade beslut om fördelning av resurser. Vi kan välja mellan olika metoder. Vi kan till och med göra upplysta val. Och det finns valmöjligheter som sträcker sig bortom stat och kapital.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: