Trossamfund eller skämt?

Outgrundliga äro herrens vägar. Bäst som jag satt och läste Tredje Moseboken gjorde Patrik Lindenfors mig uppmärksam på ett festligt raseriutbrott från Siewert Öholm. Orsaken till vreden var att Kammarkollegium hade godkänt Det missionerande kopimistsamfundet såsom trossamfund. Uppenbart idiotiskt, mässade Öholm, och han skämdes ”som medborgare och skattebetalare / … / över att välbetalda statsbyråkrater använder ”min tid ” och ”mina pengar” för att ta ett påtagligt practical joke på allvar.” Som vanligt när Öholm och hans trosfränder är uppbragta har han inga argument i sak att komma med, utan bara tillmälen, fördömanden och anklagelser. ”Rodna och skäms!” ropar han till Kammarkollegiet, ”Ni har trampat på religionsfrihetens yttersta fundament, rätten att hålla något heligt.”

Låt oss nu göra ett litet tankeexperiment. Tänk tanken att en grupp allvarliga herrar idag skulle  traska upp till Kammarkollegiet och säga: Goddag, vi har gjort en religion och skulle gärna vilja bli erkända som trossamfund. Vi  håller gudstjänster och har riter – vi äter till exempel vår guds kött och dricker hans blod – och vi har en helig bok. En plikttrogen ämbetsman tar emot deras ansökan och börjar läsa i deras bok.

Vår oförvitlige ämbetsman läser med växande förvåning och kommer så småningom till Tredje Moseboken med alla dess intressanta regler. Ett och annat bör man nog tala med grannarna om först, eftersom inte alla är lika förtjusta i doftsensationer, tänker tjänstemannen på Kammarkollegiet, och läser …

Om han ger ett brännoffer från nötboskapen, skall det vara ett felfritt handjur. Han skall föra fram det till uppenbarelsetältets ingång, inför Herren, för att vara honom till behag. Han skall lägga handen på offerdjurets huvud, så att Herren kan finna behag i hans offer och han får försoning. Därefter skall han slakta djuret inför Herren, och Arons söner, prästerna, skall offra blodet genom att stänka det runt om på altaret som står vid ingången till tältet. Sedan skall han flå djuret och stycka det. Arons söner, prästerna, skall tända elden på altaret och lägga ved på elden. Sedan skall de lägga styckena och huvudet och det feta ovanpå veden som brinner på altaret. Men inälvor och fötter skall först tvättas med vatten. Därefter bränner prästen alltsammans på altaret som ett brännoffer, ett eldoffer, en lukt som gör Herren nöjd. (3 Mos. 1:3-9)

Noggrannheten i anvisningarna tyder i alla fall på att det kommer att hållas god ordning inom samfundet. ”När du ger ett matoffer av ugnsgräddat bröd, … Om du ger ett matoffer stekt på plåt, … Om du ger ett matoffer kokat i gryta … ” (3 Mos. 2:4-7) Hmm, och ja ordning blir det nog, för straffet är inte nådigt för den som gör fel.

Arons söner Nadav och Avihu tog var sitt fyrfat, lade i glöd och strödde rökelse ovanpå och bar fram otillåten eld inför Herren, annan eld än han befallt. Då gick det ut eld från Herren och förtärde dem, så att de dog inför Herren. Mose sade till Aron: ”Det var om detta Herren sade:
Jag visar min helighet bland dem som är mig nära,
inför allt folket uppenbarar jag min härlighet.”
Aron teg. (3 Mos. 10:1-3)

Vår ämbetsman hyser viss förståelse för att Aron teg och skyndar vidare till regelverket rörande ren och oren mat. Av landdjuren får man äta alla ”som har helt kluvna klövar och som idisslar” (3 Mos. 11:3). Dit räknas uppenbarligen inte klippgrävlingen (3 Mos. 11: 5), vad nu det kan vara. Och alla ”vattendjur som saknar fenor och fjäll skall gälla som något avskyvärt för er” (3 Mos. 11:12) – inga kräftskivor mer, alltså – och detsamma gäller visst för en samling fåglar: ”örnen, lammgamen, grågamen, gladan, falkar av alla arter, korpar av alla arter, berguven, jordugglan, hornugglan och hökar av alla arter, kattugglan, fiskuven, tornugglan, minervaugglan, pelikanen, smutsgamen, hägern, pipare av alla arter, härfågeln och fladdermusen”. (3 Mos. 11:13-19) Men fladdermusen är väl ingen fågel? Strunt samma. Lika avskyvärda är tydligen alla ”bevingade, fyrbenta smådjur” med undantag av ”dem som utöver de andra benen har hoppben”, ty av dessa är ”vandringsgräshoppor, solamgräshoppor, hargolgräshoppor och hagavgräshoppor av alla arter” helt OK att mumsa på. (3 Mos. 11:20-22)

Vår noggranne ämbetsman fortsätter genom detaljerade regelverk för rening efter barnsbörd, spetälska, orena flytningar, blod, könsumgänge och annat smått och gott och noterar att trots alla märkligheter verkar hela projektet uppfylla lagens villkor för att godkännas som trossamfund. Inget annat att göra än att ge sitt godkännande alltså. Vi lär väl få utstå spott och spe för detta, men sådana ovidkommande hänsyn får inte inverka på beslutet, tänker den redbara statstjänaren.

Om vi nu fortsätter tankeexperimentet och tänker oss att någon, som inte tillhörde de troende, skulle läsa deras ansökan, vad skulle reaktionen bli då? Skulle inte vän av ordning misstänka att ett gäng något förfriskade ungdomar under inspiration av scenen med den heliga handgranaten i Monty Python and the Holy Grail  konstruerat ett practical joke? Och skulle inte denne någon, likt Siewrt Öholm, förmoda, att det någonstans sitter ”ett gäng begåvade unga gymnasister och studenter och asgarvar åt byråkraternas gravallvar inför sin ansökan”? Skulle det inte bli ramaskri bland alla dem, som likt Siewert Öholm ”skäms över att den svenska demokratin tycks ha utsett ämbetsmän och lagtolkare utan att samtidigt ställa krav på att dessa lagtolkare vare sig behöver ha ”common sence”, bondförnuft eller ens humor”?

Dessa frågor kommer vi tyvärr aldrig att få svar på. Det är redan för sent.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: