HUS-avdrag för Åman

Ett av de allra första knepen man får lära sig i retoriken är att till en början låta som om man håller med en motståndare, för att sedan göra en liten invändning, som i praktiken leder till att man avslutar med en rent motsatt ståndpunkt. De tänkande delarna av vår kära högerregering (ni vet själva vilka ni kan räkna bort) har varit mycket flitig i att bruka en sådan retorik. Metoden passar också utmärkt för de självbelåtet finliberala fursteslickarna, och då inte minst dess ädlaste adel, det vill säga DN:s ledarskribenter. Idag är det Johannes Åmans tur att visa upp sitt säkra handlag i konsten att försvara ökade subventioner till överklassen. Allt handlar om att skicka in ett litet oskyldigt ”men …”.

Ämnet den här gången är subventioner till dem som kan betala för läxhjälp. Regeringen vill att läxhjälp skall omfattas av skattereduktionen för hushållsarbete, som bidraget till överklassen kallas på kanslisvenska. Idén har mött en hel del motstånd. Daniel Swedin sammanfattar kärnan i förslaget: ”Regeringen låter välbeställda föräldrar köpa skolframgångar åt sina barn – för våra gemensamma resurser.” Ungefär detsamma säger de som arbetar med läxhjälp inom områden som är kommersiellt ointressanta för de företag, som regeringen nu vill kratta banan för. Raden av kritiker kunde lätt göras längre och de har starka skolpolitiska jämlikhetsargument på sin sida. Detta vet naturligtvis Johannes Åman och det är den nöten han måste knäcka.

Åman börjar följaktligen med att visa upp sin finkänslighet genom att ta upp några invändningar som kan riktas mot idén att skicka ytterligare subventioner till de välbeställda (han uttrycker det givetvis inte så). Han rundar av med att säga att det är rätt att ställa kritiska frågor – åh, så nyanserad man kan vara – och låtsas ansluta sig till ”det grundläggande jämlikhetsidealet att inget barns framtid ska begränsas av föräldrarnas utbildning eller ekonomiska och kulturella kapital”. Men …  Och nu kommer öppningen för hela poängen. ”Men tar man argumenten mot skattereduktion för läxhjälpstjänster på fullt allvar förvandlas mycket av det som föräldrar gör för sina barn till något fult och antiegalitärt.” Helt plötsligt har alltså Åman förvandlat invändningar mot idén att bidra med mera subventioner till de rika, till att bli ett angrepp mot föräldrars engagemang för sina barn. Snabbt vräker han ur sig en samling ovidkommande exempel, som skall visa hur tokigt det kan bli om man inte vill subventionera överklassen, t.ex. att högavlönade inte skulle få läsa godnattsagor för sina barn. Det är billig brännvinsadvokatyr i överklassens tjänst, men det är genomfört med god hantverksskicklighet.

Åman kan genom dessa övningar formulera om hel frågan till att handla om en skadlig strävan mot jämlikhet. ”En jämlikhetssträvan som gör föräldrars vilja att stödja sina barns utveckling till ett hot mot andra har gått vilse. Självklart ska vi bejaka att föräldrarna bryr sig om barnens studier.” Ingen har någonsin ifrågasatt att föräldrars omsorg om sina barns studier skall bejakas. Vad det nu handlar om är huruvida vi skall ge ytterligare skattesubventioner åt de rika. Inget hindrar idag de rika från att köpa vilken hjälp de vill. Högern vill nu att de skall få lite extra bidrag i form av skattereduktioner och det är dessa tillskott av privilegier Åman talar sig varm för. Tro inget annat.

För alla oss andra blir lärdomen dels att de lömskaste fienderna är de som låtsas hålla med oss, dels att vi aldrig får låta de rikas tjänare formulera om frågorna. I annat fall kommer överklassen snart att få skattereduktion för Johannes Åmans arbete.

 

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: