Fördomsfri granskning är det verkliga problemet

Religionens försvarare brukar lyckas bäst när de själva får snickra ihop de invändningar, som skall bemötas. I en krönika i Svenska Dagbladet visar Roland Poirier Martinsson upp sina talanger i den grenen. Först slår han dock fast att kritiken mot religionen präglas av ”fördomar, okunskap, irrationalitet och – sorry – dumhet.” Särskilt pekar han här ut ingen mindre än den nyligen bortgångne Christopher Hitchens. Det är ett sällsynt dåligt val. Pröva gärna genom att läsa hans lysande bok Du store Gud? (orig. God Is Not Great) eller genom att lyssna på någon av de många debatter han ställt upp i (de finns tillgängliga på Youtube). Ganska snart kommer vem som helst att inse, att okunskap, irrationalitet och dumhet är det sista man bör anklaga Hitchens för. Men det tycks vara Roland Poirier Martinsson första argument till religionens försvar, att Hitchens skulle ha varit ”seriöst dum”. Stark start Rolle!

Nästa brist hos religionskritiken är enligt Poirier Martinsson, att den ”ofta utgår från att religiösa människor är obildade och dumma eller att de – med ett argument från Freud – kompenserar för psykologisk skada (ångest, otrygghet, dödsrädsla).” Sicket nonsens. Först måste vi hålla isär två saker, kritik av religion och förklaringar till förekomst av religiösa föreställningar. Det finns mängder av olika typer av förklaringar till varför människor är benägna att ta till sig religiösa föreställningar, liksom det finns en uppsjö av förklaringar till varför religioner har kommit att få det innehåll de har, men inget av detta är i sig en kritik av religion, utan endast en normal vetenskaplig diskussion av ett fenomen som har spelat en stor roll i mänsklighetens historia. I dessa sammanhang är ”dumhet” en fullständigt irrelevant faktor. Däremot kan man lätt konstatera att ökad kunskap om hur naturen fungerar har minskat benägenheten att ta till sig övernaturliga förklaringsmodeller över tillvarons beskaffenhet. Men det är en himmelsvid skillnad mellan att konstatera att ökad kunskap minskar utrymmet för religion (och annan vidskepelse) och att anklaga folk för dumhet. Jag kan bara hoppas att Poirier Martinsson förstår den skillnaden. I annat fall vore han dum på riktigt.

Det är inte så alldeles enkelt att begripa vad Poirier Martinssons vill säga med sin utläggning om dumhet. Hans slagnummer är ”att dumhet och psykiska besvär inte är vanligare bland religiösa än bland icke-troende”. Med risk för att verka dum, men jag kan inte förstå hur detta – om det är empiriskt korrekt – skulle ha något att göra vare sig med sanningsvärdet hos religioner eller bärkraftigheten i argument mot religion. Kanske kan Poirier Martinsson, som blev doktor i filosofi på en avhandling om hur man rättfärdigar empiriska övertygelser, förklara sambandet för mig, för på egen hand lyckas jag inte hitta något. Möjligen beror detta på att jag är fördomsfull, ty Poirier Martinsson klampar raskt vidare till en ganska djärv slutsats. Religionskritiker är fördomsfulla, eftersom de inte bryr sig om det påstådda förhållandet mellan å ena sidan dumhet och psykisk hälsa (varför envisas han med att ta dessa två väsensskilda ting i klump?) och å andra sidan religiositet. Djärv var det snällaste ord jag kunde komma på om den slutsatsen och jag får väl medge att ett annat ord låge närmare till hands.

Med djärv logik har således Poirier Martinsson lyckats fastslå att religionskritiker är dumma och fördomsfulla. Nästa steg blir, nästan självklart, att vi är antiintellektuella. Med detta menar han att det finns en kritik mot religion, ”som utgår från att religionen är en dålig sak”. Återigen skapar han en motståndare, som är lätt att bemöta. Han skulle få det betydligt svårare om nödgades gå i svaromål mot reellt existerande religionskritiker, som i stället grundar sig på vad man faktiskt kan konstatra om religionens härjningar. Det vore en enkel sak att rada upp oräkneliga illdåd som religioner genom historien gjort sig skyldiga till, alltifrån folkmord i biblisk tid (stundtals på direkt uppmaning av Gud om vi skall tro Bibeln) till nu pågående direkta och indirekta bidrag till att sprida död och förintelse. Bland de mera motbjudande av de indirekta bidragen är när man på religiösa grunder stoppar sådant som kan hindra sjukdom och död, exempelvis kondomer och vaccin. Förmodligen får det skrivas på religionens konto att polio kan fortsätta att plåga mänskligheten. Religiösa ledare har för övrigt inte gett upp sin kamp mot poliovaccinering. Vad de ofelbara påvarnas ihärdiga motstånd mot kondomer har kostat i sjukdom, lidande och död törs jag inte ens gissa.

Den som vill hitta exempel på religionens skadeverkningar behöver alltså inte anstränga sig. Men att komma dragandes med hårda fakta är i Poirier Matinssons ögon en antiintellektuell hållning. Med ett sådan världsbild är det föga förvånande att han klämmer i med att ”religioner haft avgörande betydelse för framväxten av vetenskapen och mänskliga rättigheter”. Detta är närmast ett hån mot alla dem som har fört och än i denna dag för vetenskapens och den fria tankens talan mot kyrkor och prästerskap i alla dess skepnader. En på ett sätt talande bild av hur det religiösa tankeförtrycket pressats tillbaka här i Sverige får man om man kikar på den statistiska redovisningen av religionsbrott. Hädelse mot Gud var ännu under en stor del av 1800-talet ett grovt brott, riktat direkt mot gud och därför förenat med dödsstraff, även om denna del av straffskalan inte användes i praktiken. Likväl ger det en påminnelse om att kampen för tankefrihet och mänskliga rättigheter städse har förts mot religionen, och så ser det fortfarande ut på många håll i världen. Därför fortsätter kritiken av religionen. Poirier Matinsson är naturligtvis fri att kalla detta för antiintellektualism, men då måste man nu börja leta efter andra ord är ”djärv” för att karakterisera hans tankegång.

Om han anser sig ha sparat det bästa till sist är säkrast att inte spekulera i, men Poirier Matinsson rundar av sin krönika med följande: ”Problemet är att religionen granskas från utsidan av oförstående personer med negativ inställning. För varje annat granskningsområde efterfrågas de motsatta egenskaperna”, vilket avser ”insikt och sympati”. Återigen blir det lite knepigt att få grepp om han vill säga. Fordras sympati för Stalin för att granska stalinismen? Måste jag ha sympati för Oden för att ifrågasätta asatron? Varför är det ett problem att granskning av religionen görs av personer, som inte gör några antaganden om förekomsten av övernaturliga väsen? Är det verkligen ett problem att religionen utsätts för oberoende och fördomsfri granskning? Ja, för Poirier Matinsson är det nog just det som är problemet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: