Religion stänger av förnuftet

”Vem skall man tro på egentligen?” frågar sig Karin Svanborg-Sjövall på DN:s ledarsida idag. Frågan föranleds av att Vatikanen vill få amerikanska nunnor att rätta in sig i ledet bakom den enda sanna läran. Organisationen Leadership Conference of Women Religious (LCWR), som gör anspråk på representera 80 % av USA:s nunnor, har tillåtit sig att avvika från den ofelbare påvens och kyrkans åsikter om bland annat feminism och homosexualitet, och gjort sig skyldig till tystnad om abort och den bibliska uppfattningen om familjeliv och mänsklig sexualitet. Detta och mer därtill dras fram i ljuset i en egensinnigt snårig utvärdering genomförd av Inkvisitionen – eller Troskongregationen, som den numera kallas. För den som likt Karin Svanborg-Sjövall kallar sig ”liberal, icke-troende”  är det givetvis ”inte svårt att veta vem man håller på i konflikten”. Men sedan slirar hon på målet. ”För den som söker sig till kyrkan i syfte att få tydlig andlig vägledning, är svaret kanske inte lika givet.” Önskar Svanborg-Sjövall att katoliker även fortsättningsvis skall hata homosexuella, avvisa preventivmedel och förbjudas tala om ”patriarkat” på ett sätt, som Inkvisitionen anser ”distort the way in which Jesus has structured sacramental life in the Church”. Är detta sådant Svanborg-Sjövall anser behövs för den som söker ”tydlig andlig vägledning”? Lyckades religionen med att få ytterligare en liberal av stänga av förnuftet?

Svaren på dessa frågor borde egentligen vara givna, men tyvärr blir man inte riktigt klok på hur Svanberg-Sjövall tänker. Hon ser förvisso att det uppstå problem för de gamla hatfulla monoteistiska religionerna i ett samhälle som åtminstone på papperet anser att alla människor har lika värde. ”Att kyrkan inte kan tillåta sig att fossiliseras om man ska kunna värva nya anhängare står klart. Men hur långt kan en religion situationsanpassa sitt budskap utan att förlora sitt existensberättigande?” Tragiskt nog verkar hon inte, trots sin icketroende liberalism, riktigt veta hur hon skall förhålla sig till problematiken.

Den uppenbara lösningen är att demonstrera hur oförenlig de gamla religionerna är med såväl liberalism som moderna samhällen, samt visa vilket hopplöst läge kyrkorna försätter sig i om de försöker anpassa sina läror till sådant en liberal rimligen borde hålla kärt, företrädesvis förnuft, tankefrihet och allas lika värde. Det räcker att komma ihåg att kristendomen håller sig med en gud, som uppmanar till att stena den som arbetar på fel dag (4 Mos. 15:35), som uppmanar till massmord och sexslaveri (efter att männen hade dödats upprördes Moses över att man inte levt upp till herrens bud och sade: ”Döda nu alla barn av manligt kön, och döda alla kvinnor som har haft samlag med en man. Men de flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva och behålla för egen del.”, 4 Mos. 31:17-18), som anbefaller folkmord (t.ex. på amalekiterna, 1 Sam. 30), etc, etc.

Det är med andra ord en synnerligen grym, långsint, härskanslysten, hämndgirig figur (som f.ö. är väldigt förtjust i lukten av brännoffer, t.ex. 4 Mos. 15), som de kristna tagit som gud. Varje försök att piffa upp honom, så att han blir lite mer kompatibel med en liberal åskådning, försätter kyrkan i ett hopplöst problem. Kyrkan måste sätta sig på nytt och plocka ut de delar ur den heliga skriften och den evigt sanna läran som inte längre är heliga eller evigt sanna. Och så kommer det värsta. Kyrkan måste motivera sitt nya urval. Eftersom det numera inte är så lätt att säga man har talat direkt med gud – att höra röster kan uppfattas på annat sätt än att det är gud som talar – blir det svårt att hävda något annat än att det är människor som plockat ihop vad som skall anses vara guds oförställda mening. Guds mening blir otvetydigt en skapelse av människor. För en del av oss är detta ingen nyhet, men kyrkan kan knappast öppet erkänna att så är fallet. En anpassning av läran undergräver dess gudomliga ursprung.

För kyrkan är det enklast att helt förneka problematiken och i stället producera allehanda svammel om levande religion och liknande. Det är inte mycket till räddning. Kyrkan får antingen erkänna att människor skapar religioner eller klargöra hur gud har meddelat sin nya uppfattning. Den enda räddningsplankan för kyrkan är förhoppningen att folk stänger av förnuftet när det blir tal om religion. Tyvärr är det stundtals exakt vad som sker.

Ett prima exempel på detta dök upp när jag efter sommarlovet gick igenom högen av olästa tidningar. Johannes Åman skred den 26 juli till försvar av rätten att skära i andra av religiösa skäl. ”Det måste finnas starka, ovedersägliga skyddsbehov för att staten ska ta över föräldrarnas bestämmanderätt och beröva en minoritet möjligheterna att följa sin tradition”, säger Åman. Att skära i små flickor är inte OK för Åman, men att skära i pojkar går bra. ”Här måste majoritetssamhället hålla respekt­avstånd till sina minoriteter.” Observera hur vissa barn geschwint utesluts ur den grupp som förtjänar respektavstånd. Åman befattar sig aldrig med den principiella frågan. Skall man med hänvisning till religion få göra något mot andra, som man annars inte skulle få göra? Åman svarar nu ja på den frågan. Om han skall få denna uppfattning förenlig med sin liberalism måste han stänga av sitt förnuft. Och när förnuftet sover, kommer monstren.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: