Semestern är historia och välmåga

Semestern är historia. Internetskugga och hängmatteekvivalenter har störtats från sin tron av det välståndsskapande arbetet. Det där som enligt Karl-Bertil Jonsson ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar. Och visst talar han oförfalskad sanning Karl-Bertil. Man ljuger inte för mor på självaste julafton. Men sanningar kan missbrukas. En variant är gnället över att vi arbetar för lite.

Påståendet att folkets slöhet är grunden till alla problem har länge tillhört den politiska propagandans stapelvaror. På sätt och vis är det en variant av det bredare temat, att folkets bristande moral är orsaken till allt ont som hemsöker världen – ett kärt tema, som i olika former predikats av hela spektret från Jerry Falwell till Richard Swartz. Ingen har väl kunnat undgå försöken att göra grekers lathet till källan till snart sagt hela Europas elände. Detta är naturligtvis kvalificerat nonsens. Tror ni inte på mig, så kan ni fråga Peter Wolodarski (som på vägen till Damaskus nyligen såg ljuset av Keynes).

Arbetstider är likväl en het potatis. Svenskt Näringsliv vill gärna ha det till att svenskar arbetar mindre än andra. Det är den egentliga poängen med diagrammet över arbetade timmar på organisationens hemsida ”Ekonomifakta”, även om man lämnar lite kommentarer om statistiken.  ”Vi står för fakta. Åsikterna får du stå för själv.” deklarerar Ekonomifakta i presentationen av sig själv, men det är givetvis inte riktigt sant. De står för urval, arrangemang och inramning av fakta för att du skall ta till dig Svenskt Näringslivs åsikter. När det gäller arbetstider och hur de kan jämföras finns det många olika sätt att gå tillväga. En lite lagom torr presentation av problematiken lämnades av Krister Näsén på ett av SCB:s seminarier i Almedalen i år. Titta gärna på den medan den ligger kvar, och lägg gärna hans illustrationer bredvid dig. En av poängerna är att det tycks finnas ett omvänt samband mellan sysselsättningsgrad och arbetstid. Ju högre sysselsättningsgrad, desto kortare genomsnittlig arbetstid. Om man skall diskutera arbetstid bör man alltså även diskutera den större frågan om samhällelig arbetsdelning och en del annat rörande hur olika ekonomier är organiserade.

Någon sådan diskussion hade jag inte tänkt att starta här och nu. Tanken är bara att påminna om att arbetstid, inklusive frågan om semester, är historia, eller närmare bestämt en historia om klasskamp. När det gnälls över att vi arbetar för lite förstår man hur mycket bättre det var förr. På 1890-talet var det ganska lätt att uppskatta årsarbetstiden inom industrin. I runda slängar blev den 3000 timmar, det vill säga 50 veckor med 60 timmars arbete. Med en sådan flit måste Sverige ha varit mycket rikt och välmående jämfört med idag, då den genomsnittliga årsarbetstiden endast är lite drygt hälften så stor. Arbetarrörelsens krav på 8-timmars arbetsdag har tydligen störtat oss i fördärvet.

I arbetarrörelsens barndom var 8-timmarsdagen en av de stora symbolfrågorna. Den handlade inte enbart om minska den fysiska bördan och utslitningen av arbetarna. I hög grad var det också en fråga om att ”ge arbetaren tid och krafter att ägna sig åt sin intellektuella och moraliska utveckling som fri människa och medborgare”, som det hette i en resolution antagen vid ett möte på Gärdet i Stockholm 1890. Åttatimmarsdagen stod tillsammans med rösträtten högst upp på banderollerna och tillsammans bildade de grundstenarna i den tidiga socialdemokratins väg till socialismen. En kortare arbetsdag skulle bli ”den mäktigaste hävstång för arbetarklassens höjande ännu inom det nuvarande samhällets ram, på samma gång den fostrar arbetarklassen för dess höga uppgift att grundlägga en ny samhällsordning.”

Arbetstiderna inom industrin kortades så sakteliga genom avtal och rösträtten utvidgades stegvis, men det skulle dröja till efter det man kunnat ana revolutionsfara innan åttatimmarslagen och den allmänna rösträtten klubbades i riksdagen 1919. Vid det laget var det nog åttatimmarslagen (d.v.s. 48 timmars arbetsvecka), som väckte mest gny inom borgarklassen. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) hade fram till 1918 haft den principiella inställningen att dess medlemsförbund i förhandlingar skulle hävda 57 timmars arbetsvecka, men i slutet av året konstaterade SAF:s ordförande, Hjalmar von Sydow,  att man knappast kunde komma undan 48-timmarsveckan. Striden i riksdagen blev hård och undantagen från lagen blev många. I praktiken omfattades bara industrin, eller ca 16 % av den yrkesverksamma befolkningen. Internt var SAF inte så bedrövat över utfallet. En del av den minskade arbetstiden återtogs genom reduktion av raster och spilltid. Fokuseringen på effektiv arbetstid tilltog. Utåt stod dock SAF kvar vid ett hårdnackat motstånd mot lagen och man ville ha den upphävd 1923. Lagen var provisorisk och förnyades ett par gånger innan den permanentades 1930. På 1930-talet hade högern till slut accepterat både åtta timmars arbetsdag och demokrati.

För stora grupper, såsom lantarbetare och hembiträden (som fram till 1926 lydde under legostadgan), var vägen till åtta timmars arbetsdag fortfarande lång och den fördes mot ett envist motstånd från kapitalet och högern. Samma motstånd mötte en annan idé – lagstadgad semester. När två veckors semester 1938 blev lag hade redan ca 75 % av avtalsberörda arbetare någon form av semester. SAF ville att saken även fortsättningsvis skulle hanteras avtalsvägen, men sossarna drev på för lagreglering, inte minst för att få det mer lika för alla – eller ”utplåna ett klassmärke”, som socialminister Gustav Möller uttryckte det i riksdagsdebatten.

Så långt vi nu följt historien har arbetstidsfrågan varit en enda lång stridsfråga och det vore lätt att fortsätta på samma tema under hela efterkrigstiden. Betyder då detta att kapitalet stridit för att bevara välståndet med hjälp av lång arbetstid, medan arbetarklassens krav på kortare arbetstid har varit en strid för att störta oss ner i fattigdom och elände? Skulle man ta den vanliga högerpropagandan på allvar, så bleve svaret på den frågan jakande, men det tror nog inte ens de nya moderaternas historierevisionister på, även om vi inte bör utesluta att tittar fram en partisekreterare som försäkrar att ”Vi har naturligtvis fakta på det.” Intill dess är det dock säkrast att anta att striden har gällt något annat, förslagsvis fördelningen av den ständigt ökade produktivitetens resultat.

Kapitalismen utmärker sig av att driva fram en ständigt ökad produktivitet. Det ligger så att säga i systemets natur och gör att man kan producera allt mer per insatt arbetstimme eller kan producera samma mängd med en allt mindre mängd insatt arbetstid. Det förra betyder (ungefär) att den ökade produktiviteten tas ut som ökad konsumtion, det senare att den tas ut som fritid. Situationen kan emellertid beskrivas på ett annat sätt. Ökad produktivitet innebär att man på allt kortare tid kan producera det som krävs för arbetskraftens reproduktion. Bortser man från en massa komplicerande faktorer betyder det att överskottet (eller mervärdet) tenderar att växa. Om denna växande del står en grundläggande fördelningskonflikt mellan arbete och kapital. Men för kapitalisten är det krångligare än så. Var och en vill naturligtvis behålla så stor andel för sig själv som vinst, men lyckas alla med det konststycket, så slutar det med att lönearbetarnas förmåga att köpa allt som produceras minskar. Kapitalistklassen som helhet vill därför något annat än de enskilda kapitalisterna var för sig, nämligen att en betydande del av överskottet skall gå till stärkt köpkraft hos lönearbetarna. Denna motsägelsefulla situation är en av orsakerna till instabiliteten och kriserna i den kapitalistiska ekonomin.

Mot denna bakgrund blir det klart varför arbetstidsförkortning ter sig så motbjudande för kapitalet. En sådan tycks direkt ta av den del som annars kunde ha stannat hos kapitalisten. Det får var och en av dem att resa rygg. Till skillnad från det som går ”förlorat” i löneökning ger ökad fritid inte heller någon köpkraft. Arbetstidsförkortningen går därför även emot kapitalisternas kollektiva klassintresse. Kapitalet har dock haft svårt att få till någon vettig argumentation att föra fram i offentligheten till förvar för sitt motstånd. Man har fått nöja sig med att lyfta fram alla hemskheter som följer av en kortare arbetstid, vilket – om drar ut det över en längre period – riskerar hamna i påståendet att välståndet är beroende av arbetstiden. Och då är vi tillbaka i att det måste varit mycket bättre förr, när årsarbetstiden låg kring 3000 timmar.

I själva verket har arbetstid och välstånd inte särskilt mycket med varandra att göra. Välståndet hänger snarare samman med produktivitetsutvecklingen, och dess vinster kan tas ut antingen som konsumtion eller fri tid. Skördetiden för arbetstidsförkortningen kom under det gyllene kvartsseklet (ca 1950-1975). Under samma period ökade löneandelen i ekonomin. Tillväxten frodades och arbetarklassen var stark, vilket resulterade i både ökad konsumtion och ökad fri tid. Det var också en era av ekonomisk stabilitet. Runt 1980 bryts trenderna. Till och med i Svenskt näringslivs presentation av arbetstidens utveckling blir det ett tydligt trendbrott runt 1980. Vi inträder i en era då kapitalet tar en större andel av ekonomin på löneandelens bekostnad. Den olydige liberalen Robert Weil påpekade detta i en debattartikel 1999 med rubriken ”Vi kapitalister tackar löntagarna för allt de avstått” och återkom i ämnet 2008. (Eftersom artikeln från 1999 kan vara lite bökig att få tag på är den värd att återge i sin helhet. Jag lägger den i en särskild post.) Med den ökade andelen av ekonomin som stannar kvar hos kapitalet har vi också fått tilltagande instabilitet och kriser. Lönearbetarnas välmåga har en del allmännyttiga effekter, som gått förlorade under perioden efter 1980, då kapitalet tagit tillbaka förlorad terräng.

Den semester vi var och en kunnat njuta är således ett resultat av klasskamp och den är en del av välståndet, inte välståndets fiende. Den välmåga som uttrycks i semestern är dessutom välgörande för ekonomins stabilitet. Därför finns det all anledning att skaka sig fri från alla anklagelser om att vi arbetar för lite och i stället med stolthet och högburet huvud njuta av vår fria tid, som skänker en inre tillfredsställelse och stärker den grund varpå samhället vilar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: