Slå tillbaka ledarkulten

Det är ingen vidare bra idé att göra företagets vd till styrelseordförande skrev Pia Gripenberg i en krönika Dagens Nyheter för ett par dagar sedan (den 25 juni). Inte ens om det är en hjälteförklarad vd, som Nokias Jorma Ollila. Han får tvärtom tjäna som exempel på hur illa det kan gå när man tar för givet att en lyckosam vd också kommer att bli en lyckosam styrelseordförande. Gripenbergs tanke är ungefär denna: En framgångsrik vd blir en mäktig ordförande, och kan som sådan låsa fast företaget vid ett gammalt framgångsrecept, som en i en föränderlig värld snabbt kan förvandlas till något hopplöst föråldrat. Det är så hon beskriver skeendet i Nokia. Ollilas anda fortfor att råda inom företaget, vilket satte stopp för förmågan att ta tillvara på de möjligheter den dynamiska markanden erbjöd. ”Nokia började leva på gamla meriter och förstod inte att omvärlden snabbt förändrades.”

Jag kan inte bedöma om Gripenberg har rätt i fallet Nokia eller i de andra exemplen hon lägger fram, men hennes krönika lämnar en del gnagande frågor efter sig. Är det inte lite märkligt att hjälteförklarade genier plötsligt blir oförmögna att förstå att världen förändras? Och är det inte lite märkligt att ledare, som hyllats för sitt nytänkande och sin innovationskraft, plötsligt blir oförmögna att ändra sig och tänka nytt? Att de klamrar sig fast vid det gamla långt efter att det slutat fungera? Något lurt är det.

Kanske är det ett utslag av en utbredd ledarkult vi beskådar. Det skulle i så fall vara en variant av samma vidskepelse, som Vilhelm Moberg gick till storms emot i Därför är jag republikan. Moberg riktade sina träffsäkra hugg mot de föreställningar som gjorde särskilt kungar till övermänskliga väsen. Övermänskligheten har visserligen devalverats en aning sedan den tid, då även en svensk monark kunde hänvisa till ett gudomligt mandat, men på 1950-talet, när Moberg skev sin pamflett, liksom ännu i denna dag, är monarkins försvarare impregnerade av ett vidskepligt tankegods, som höjer kungahusen över oss vanliga dödliga. Är man kung eller tronarvinge eller vad det nu vara månde, så måste man av alldeles särskild sort, annars vore man inte kung etc. Det är ett tjusigt cirkelresonemang som håller underdånigheten och lösnummerförsäljningen vid liv. Det vore illa nog om sådana föreställningar cirklade runt monarkin, men jag tror att denna tankefigur har betydligt större utbredning, och en av dess konsekvenser är att hålla kvar folk i en alldeles onödig underdånighet inför överhet i alla dess former. Inte minst riktas denna ledarkult mot våra kapitalherrar.

I sin enklaste form ser tankefiguren ut så här: Den som är framgångsrik måste ha unika egenskaper, ty utan dessa egenskaper hade han eller hon inte varit framgångsrik. Och det är klart, visst finns det en skillnad mellan dem som har presterat något och dem som sitter på ärvda titlar (vilket är fler än man vid förstone tänker sig). En fallenhet eller en begåvning finns där oftast. Felet uppstår när man blåser upp fallenheten till något unikt, som mer eller mindre ensamt är orsak till framgången. Det är då ledarkultens vidskepelser leder tanken fel. Man gör sig skyldig till tankefel, som Nassim Nicholas Taleb ägnade en underhållande bok (Fooled by randomness The hidden role of chance in life and in the markets) för några år sedan. (Och nu ett helt obetalt reklamavbrott. Uppföljaren Den svarta svanen, som blev en ännu större succé, gavs nyligen ut på svenska av förlaget Pontes.)

Taleb, som själv är bland annat statistiker och finansmarknadsaktör, är ofin nog att understryka, att slumpen spelar en stor roll i framgångshistorier. Han hämtar mycket av sina exempel och resonemang från sin hemmaplan, finsansmarknaderna, som de senaste decennierna varit något av en huvudarena för såväl slumpen som förgudningen av de tillfälligt lyckosamma. Finansmarknaderna har växlat intensivt, vilket bland annat gjort att metoderna för att göra stora vinster har växlat. Under kraftiga uppgångsfaser har det mesta fungerat, och det är också då som ekonomijournalistiken har tecknat de bjärtaste idolporträtten av handlare, mäklare, riskanalytiker, instrumentmakare och andra. Ledarkultens lockelser och ett enkelt urvalsfel har lagt grunden för den ena porträttet efter det andra. Eftersom dessa personer tjänar enorma mängder pengar måste de ha alldeles särskilda egenskaper, annars hade de inte tjänat så mycket pengar. Om detta var sant skulle de klara av omställningarna på finansmarknaden, men det gör de sällan. Taleb har kunnat observera hur vanligt det är att de fortsätter med samma strategi, oavsett vad som händer. Slumpen gjorde att en viss strategi var lyckosam under vissa betingelser. Detta slumpmässiga sammanträffande uppfattas som en unik skicklighet. När betingelserna förändras har man inga alternativa handlingssätt. Eftersom man inte förstod varför framgången kom, så förstår man inte varför den försvann. Man kör på i gamla spår till det smäller. Blir inte smällen alltför stor kan man bli kvar på någon obemärkt plats i branschen. Blir förlusterna alltför stora får man smita ut bakvägen och söka sig en ny bana i livet. Vid bakdörren står dock inga journalister eller hagiografer, så dessa delar av de temporära hjältesagorna når sällan någon uppmärksamhet. Ekonomijournalisterna följer hellre pengarna och champagnen, och snart står det ett nytt gäng lyckosamma och väntar på idoltecknarna – och så kan cirkusen starta igen.

Vad idoltecknarna i huvudsak bidrar med är ett urvalsfel. De gör urvalet ur den grupp som varit lyckosamma och så letar de efter någon gemensam nämnare, som de sedan förvandlar till förklaring till framgången. Det är att börja i galen ända. Om man vill leta efter förklaringar till framgång, så skall man börja med att göra ett slumpmässigt urval bland dem som har den egenskap, som man tror kan förklara framgången. Sedan gör man ett slumpmässigt urval bland dem som inte har egenskapen. Därefter kan man jämföra grupperna och se om urvalet med egenskapen innehåller mer framgång än gruppen utan egenskapen. (Är man lite petig vet man dessutom att ett positivt utslag inte betyder att man har en säker förklaring, utan endast att man kan fortsätta tro på sin förklaring, eftersom den klarade en kritisk prövning.) Gör man urvalet ur gruppen lyckosamma och letar efter en förklarande egenskap, så kommer självfallet alla som har egenskapen också vara framgångsrika. Man skulle kunna tycka att detta är ett löjligt tankefel och bara skratta åt eländet. Men den här varianten av idolporträtt bidrar till att hålla en vidskeplig ledarkult vid liv och en olycksalig effekt av detta är att hålla liv i underdånigheten inför överheten.

Skriverier om eliter, och i all synnerhet ekonomiska eliter, präglas av samma magiska tankar, som gjorde kungar till gudar. Är man rik måste man ha någon alldeles särskild egenskap, som gjorde att man blev rik. På andra sidan Atlanten är den tanken så stark att den fungerar i pseudologik, för att täppa till truten på den som försöker sig på lite självständig tankeverksamhet. ”Om du nu är så smart, varför är du inte rik?” Taleb, med sin klara blick för slumpens roll i livet och på marknaden, vänder i stället på saken och frågar: ”Om du nu är så rik, varför är du inte smart?”. Den enkla insikten är, att man behöver inte vara speciell för att man är framgångsrik och man behöver inte vara framgångsrik för att man är speciell. Innerst inne vet nog de flesta av oss att det förhåller sig så, men det är känsligt att säga, eftersom det avförgudar eliterna. (Jag hör redan vrålen om avundsjuka och den från Danmark importerade Jantelagen.) Pia Gripenberg snuddar vid tanken, när hon påpekar att den framgångsrik vd kan lägga en död hand över verksamheten såsom stark styrelseordförande. Vore det speciella egenskaper som orsakade framgången på vd-posten, borde väl samma egenskaper generera framgång i ordförandestolen. Förändringar i omvärlden borde inte vara omöjliga att förstå. Men om det räcker med att byta stol för att de enastående egenskaperna skall försvinna, ja då kanske man skulle börja fundera på om de över huvud taget fanns där från början. Det steget tar naturligtvis inte en börskrönikör på DN, åtminstone inte i skrift, ty det vore att ifrågasätta hela ledarkulten. Men alla vi andra borde ta steget, och en gång för alla frigöra oss från vidskeplig ledarkult.

Det finns två stora vinster att göra av en sådan frigörelse. Den ena är att vi slutar buga för överheten och kan börja riva ner hierarkier, som endast tjänar till att hålla oss nere. Vi kan då börja leva efter Mikhail Bakunins diktum: ”Det finns alltså ingen fast och beständig auktoritet, utan ett ständigt utbyte av auktoritet och underordnande som är ömsesidigt, övergående och framför allt frivilligt.” Den andra vinsten är att samhället kan dra nytta av vetskapen att många fler kan mycket mer. Även detta vet nog de flesta redan. Det är bara att rannsaka minnet, så kommer det att dyka upp episoder där någon utan förvarning tog på sig och löste uppgifter, som i vanliga fall ”ledare” brukar vilja ha monopol på.

Vilhelm Moberg lyckades inte jaga ut den vidskepliga kulten som ligger som en skyddande mur runt monarkin. Jag tror inte att dessa rader skall kunna jaga ut den ledarkult, som skyddar våra ekonomiska eliter. Men vi måste alla dra vårt strå till stacken. Den är en lång väg till ett fritt samhälle, men just eftersom vägen är lång är det värt besväret att försöka ta ett första steg.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: