Rätten att skära i andra

OK, jag vet att det är korkat att skriva om ett ämne, som kommer att dra till sig en trave rasister, trekvartsfascister och andra försvarare av svenskhet, svenska värderingar och annan mer eller mindre suspekt bråte. Men idag har ett gäng biskopar och präster gett sig ut i ett försvar av rätten att skära i andra och deras argumentation är så egendomlig att man undrar om det finns någon dold agenda. ”Vi måste visa respekt för rätten att vara annorlunda” utropar rubriken och de fem undertecknarna – Eva Brunne, Anne-Louise Eriksson, Elisabeth Gerle, Anna Karin Hammar och Antje Jackelén – öppnar med att knyta samman ”förslaget att lagstifta mot omskärelse av gossebarn” med ”extrema krafter” som ”vinner terräng genom att peka ut judar, romer och muslimer som avvikande och icke hemmahörande i vår kultur.” Tyvärr har de rätt i omskärelse (och en hel del annat) används i mörkerkrafternas propaganda, men det ger inte i sig skäl att ge vissa personers rätt att utan medgivande skära i andra. Vad de fem tycks vara ut efter är att skapa särskilda rättigheter för handlingar som utförs med religiös motivering. Det är en farlig väg att vandra.

För att lyckas i sitt uppsåt nödgas de dra till med lite brännvinsadvokatyr. Öppningen är förrädiskt pragmatisk. ”Manlig omskärelse är en religiös sedvänja som WHO rekommenderar som hälsofrämjande.” Vem kan väl motsätta sig något hälsofrämjande? Nästa steg är också svårt att motsätta sig. Staten skall förhålla sig neutral till olika trosriktningar. Det som likväl ligger och gnager är att man ger vuxna personer rätt att skära bort oönskade delar av barn. Och det är här fulargumenten tittar fram. ”Det är enligt vår mening missvisande att ställa barnets rättigheter gentemot föräldrarnas, eller religionsfrihet mot mänskliga rättigheter. I båda fallen handlar det om avvägningar mellan olika inslag i de mänskliga rättigheterna.” Nej, det är inte någon mänsklig rättighet att skära bort godtyckliga bitar av barn. Alla och envar är i sin fulla rätt att skära bort bitar av sig själva och som vuxen och beslutskapabel kan man fritt karva bort vilken del av kroppen som helst, som man anser vara oförenlig med religiös eller annan övertygelse. Men det artikelförfattarna nu försvarar är rätten att utan samtycke skära i andra. Det är något helt annat.

I försvaret av vissa personers rätt att skära i andra uppstår ganska snart ett problem. Det är inte bara ”gossebarn” som hamnar under kniven, utan även flickor. Författarna vet om detta och inser att de måste dra en gräns mellan olika sorters stympningar, men de märker också att de inte har några argument för att dra någon sådan gräns. Medger man rätten att skära i vissa, så är det svårt att förklara varför det inte kan vara tillåtet att skära i andra. Därför får de nöja sig med att höja rösten och indirekt anklaga oss skeptiker för antisemitism. ”Att nämna manlig spädbarnsomskärelse, till exempel den judiska brit mila, i samma andetag som könsstympning av kvinnor uppfattar vi som vulgärt.”  Förvisso är de sant som de säger, att könsstympning av flickor leder till skador för livet, men det är knappast ett skäl för att frånta män rätten att själva avgöra huruvida de vill avlägsna en bit av sin kropp eller ej. Hälsoargumentet ensamt räcker inte för att dra en gräns mellan tillåten stympning och otillåten. I så fall skulle man fortfarande lämna öppet för vem som helst att skära bort delar av barn, så länge det inte medförde några men för hälsan. Det anar sannolikt prästerna också, ty de har skjutit in en lömsk liten bisats, som visar vad det egentligen handlar om. Kvinnlig könsstympning ”går tillbaka på faraoniska bruk”. Det var inte religiöst grundat, eller om de menar att det var grundat på fel vidskepelse. Vilket det än må vara, bockfoten tittar fram i denna bisats. Vad prästerna förvarar är rätten för vissa, att på religiösa grunder, bestämma över andra.

Denna dolda agenda visar sig i deras konsekventa vägran att föra diskussionen i termer av individens rätt att själv besluta om sin kropp och sin identitet. De glider över i något svammel om varje människa samtidigt är individ och tillhörig till flera grupper och att religiösa sedvänjor inte kan plockas av och på en identitet hur som helst. Allt detta är dimridåer och brännvinsadvokatyr av tämligen billigt slag. Vi tar det igen. Alla och envar är fria att göra vad de vill med sig själva för att markera och skapa identiteter och tillhörigheter. Vad biskoparna och prästerna försvarar är däremot att vissa vuxna skall få bestämma över andra för att få tillfredsställa sina egna identiteter. Det är en i grunden auktoritär uppfattning. Om staten skall hålla sig neutral till olika religiösa uppfattningar, så skall staten försvara rätten för varje individ att själv få avgöra om man vill göra ingrepp i sin kropp för att markera religiös identitet eller tillhörighet.

Artikelförfattarna anser förvisso inte att staten skall vara neutral. Som vi sett duger det inte att hänvisa till ”faraoniska bruk” om man vill skära i andra. Jag misstänker att de inte heller skulle förvara min rätt ordna en ärrbildning med tecknet 666 på mitt barn, om detta vore en vital del i min religiösa sedvänja. Nej, det är inte nog med att de vill låta religion ge vissa personer rätt att bestämma över andra. Dessutom skall det tydligen bara vara vissa godkända religioner som ger denna rätt, vilket förutsätter att det finns någon som bestämmer vilka varianter av vidskepelse som skall godkännas. Det tycks behövas någon överförmyndarinstans, som skiljer godkänd vidskepelse från icke godkänd.Varje avsteg från principen om individuell självbestämmanderätt lägger en växande mängd auktoritära instanser ovanpå oss. Därför är det trots allt värt risken att ge sig in i polemik i en fråga, som garanterat kommer att väcka liv i allehanda hel- och halvfascister.

Artikelförfattarna spelar på denna risk när de mot slutet av artikeln skriver att Sverigedemokraterna och andra grupper börjar ”tala om mänskliga rättigheter som något svenskt, trots att de är universella och antagna av FN”. De har rätt i att vi måste vara vaksamma mot försök att förvandla debatter till frågor om ”svenskt” och ”osvenskt”. Så länge kritiken mot att vissa ges rätten, att utan samtycke skära i andra, grundar sig på den enkla principen om allas lika värde, torde det inte vara någon risk att bli kidnappad Sverigedemokrater eller andra hel- och halvfascister. För det är den enkla principen vi försvarar. Vi säger helt enkelt nej om någon kommer och säger: Jag är religiös, därför har jag rätt att skära i dig.

Biskoparna och prästerna låtsas att de instämmer i principen om allas lika värde, men sveper in det i religiös dimma och slutar med att istället sluta upp kring principen att (vissa) religiösa har rätt att bestämma över andra. Så här låter glidningen: ”Den kristna synen är att varje människa är skapad till Guds avbild. Även om alla inte har samma inställning till omskärelse av gossebarn kräver en respektfull människosyn att vi står upp för människors rätt att höra till.” Observera att det alltså inte människors rätt att själva fatta beslut om vad de skall göra för att ”höra till” de försvarar. Tvärtom de försvarar vissa religiösa vuxnas rätt att skära i barn, eftersom dessa vuxnas tillhörighet gör detta till ett påbud. Den auktoritära principen alltså.

Min brist på religiös fostran gör det omöjligt för mig att avgöra om det är ett utslag av absurdistisk humor eller ett uttryck för hur vidskepelse förblindar, men författarna avslutar sitt försvar av att skära i barn med att de försvarar ”rätten att vara en hel människa”. Jisses!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: