Gärna hat, men först en rejäl klassorganisering

Snacka om att fega ur!

Så fick han då sin chans att ge slutreplik i debatten, Jens Liljestrand. Under rubriken ”Hatet krymper människan” breder han ut sig över en så stor yta, att man kunde förledas att tro att han hade något att säga. Men icke. Han satsar på att fega ut. ”Jag kritiserade att en medelålders poet inför en jublande publik läste en dikt om att smitta barn med herpes.” Nej, det gjorde du inte. Du tog politisk ställning mot alla, som i vrede höjer rösten och talar hatiskt underifrån, eftersom de tröttnat på det förakt som strömmar uppifrån och ner. Detta förakt visar sig sällan i yviga gester eller utgjutelser, men den polerade ytan spricker då och då, när arbetare från den nedre halvan av arbetsmarknaden plötsligt reser sig och begär sin rätt i vanlig facklig förhandling. Huruvida Liljestrand någon har nödgats hantera sådan insubordination vet jag inte, men jag önskar att han någon gång fick uppleva hur det låter och ser ut när kosmetikan spricker på dem som inte behöver hata men gör det ändå. Men, som jag har tjatat om förr, den sidan av saken existerar inte i Jens Liljestrands värld, och han har inget lärt av det han läst.

Oförmågan att lära visar sig exempelvis i det pinsamma gripandet efter ett halmstrå i tidningen Flamman. Liljestrand hänvisar till vad Jesper Weithz skrev om det okloka i att oreserverat välkomna klasshatet, och tar detta till intäkt för att orda lite sött om att människan krymper av hat (vilket blir extra festligt när hans artikel flankeras av en text om Strindberg) och växer av humanism. Jesper Weithz huvudpoäng hoppar han däremot smidigt över.

Som debatten sedan ter sig kan man tro att det är hatet i klasshatet som är problemet. Att hatet skulle vara osnyggt och vulgärt. Det är förstås inte så. Nej, hatet är sekundärt. Det är klasskänslan som sticker i Jens Liljestrands ögon. Vad han med flera vill göra är att kringskära en grupp människors känsla som bottnar i gemensamma erfarenheter, av det enkla skälet att den gruppen förlorat makt och privilegier till den grupp som Jens Liljestrand tillhör

Det är detta skribent efter skribent har försökt berätta för Liljestrand. Och det är detta han, liksom övriga borgerligheten – oavsett om den kallar sig höger, mitten eller något ännu mera fantasifullt – vägrar att tala om. En och annan lite mer själsfin vill framstå som nyanserad och säger sig förstå, att fattigdom kan vara otrevligt och därför leda till starka känslor mot klassamhället, såsom det ser ut idag.  Men detta missar hela poängen. Den tystnad, som de vanliga misstänkta, med Linderborg och Greider i spetsen, vill bryta, handlar inte om känslor, utan om att agera som klass. Att artikulera gemensamma erfarenheter som grund för att skrida till politiskt handlande som klass. Det är om detta tystnaden handlar. Skulle den brytas av tal, som eldas på av hat, må så vara. Det kommer i så fall endast att visa att hatet inte nödvändigtvis krymper människan. Om det får någon nedtryckt att resa sig, organisera sig och kräva sin rätt, då har det tvärtom gjort henne större. För det är genom att resa sig som människan växer.

Vakthållningen mot ”hatet” riktar sig därför inte primärt mot uppkäftiga poeter eller rödstjärnesmyckade kulturredaktörer. De kommer att fortsätta hålla låda. Nej, vakthållningen riktar sig mot dem som skulle kunna använda orden som startpunkt för att sätta ord på sina egna erfarenheter och skapa en grund för att agera tillsammans. För att organisera sig som klass, kort och gott. Det är inte hatet som skrämmer borgarna, ty sådant behandlar de som ett ordningsproblem, det är den organiserade resningen de fruktar, ty det är ett politiskt problem, som de knappast utan vidare törs låta ordningsmakten hantera. Därför jobbar de så ihärdigt för att hålla klass och organiserat handlande som klass borta från debatten. Och så länge de intellektuella vakthundarna är effektiva, kommer borgerlighetens hegemoni hållas obruten.

När Jens Liljestrand nu fegar ur genom att förminska sitt ställningstagande, genom att mumla om att vara överens om självklarheter och genom att tala om ”människan”, så är det inte så oskyldigt som det kan låta. Återigen är det ett försök att flytta bort fokus från den verkligt brännande frågan om förutsättningarna för att agera som klass för att få ett slut på klassamhället. Liljestrand säger sig inte förstå dem som tror att hatet är vägen till ett bättre samhälle, men det är att blanda bort korten. Vem tror något sådant? En och annan sosse hukar sig i snålblåsten och säger att klasshatet är ett stickspår. På ett sätt har Håkan Bengtsson rätt, men inte på det sätt han tror. Det är ett stickspår eftersom det leder debatten bort från huvudfrågan om klassorganisering och för den över till att handla om meningslösa frågor om hatet och om huruvida det är förståeligt eller berättigat. Debatten kommer då givetvis bara att handla om hatet underifrån, aldrig om överklassens hat. Så, kära sossar, sluta att bekymra er över om det hörs en och annan hatfylld stämma i kören. Koncentrera er i stället på att göra den hatiska energin fruktbärande för den medvetna organiseringen. Ni behöver inte ödmjuka er inför borgerlighetens vakthundar.

Liljestrand rundar av med lite söta ord om att människan växer av humanism och en förhoppning om att Åsa Linderborg skall ha lärt sig något. Lärt sig något? Är det detsamma som att sluta tala om klass och komma in i den borgerliga gemenskapen och samtala fint om mänsklig växt? Att underordna sig påbudet om tystnad om de verkliga frågorna? Liljestrand erbjuder inte lärdom utan underkastelse. Så länge det är allt borgerligheten har att erbjuda är vi så illa tvungna att fortsätta tjata. Klass och klassorganisering. Om det måste det fortsatta samtalet handla. Till och med om det slinker med en gnutta klasshat.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: