Arbetskraft, inte medborgare

Ibland blir tajmingen nästan för bra för att vara sann. Till morgonkaffet kunde en trogen DN-läsare idag få tugga i sig Folkpartiets senaste fiske i grumliga vatten. Som så ofta startar allt med ett skratt. ”Ett land som välkomnar nya idéer och nya tankar, som låter människor ta ansvar och utvecklas är ett rikt land.” Så startar debattartikeln och när man blickar ner för att se vem som skrivit möts man först av Jan Björklunds nuna, flankerad av Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni. Med tanke på att Björklund satt en ära i att avvisa oberoende forskning inom sitt ansvarsområde och endast damma av tankar tillräckligt ålderstigna för att väcka liv i gamla bilder av en folkskola fylld av avdankade korpraler, kan man inte låta bli att skratta till när man läser första meningen i dagens debattartikel. Men skrattet stelnar snabbt. Den folkpartistiska trojkan välkomnar arbetskraftsinvandring och vill gärna se att de som vandrat in över landet gränser arbetar. Det kan ju låta fint, men hur ordnar man det? Efter att ha kommit en bit ner i listan över åtgärder är det svårt att hejda frågan: Tänker de inrätta arbetsläger?

Den folkpartistiska trojkan betonar ”incitament”, vilket i detta sammanhang är en eufemism för att piskan skal vina över den djävel som inte tar sig i kragen och skaffar ett jobb. ”För den som har arbetsförmåga men är beroende av försörjningsstöd/socialbidrag ska ett aktivitetskrav införas. Kravet ska vara en obligatorisk del i kommunernas arbete för att få in människor på arbetsmarknaden. Aktiviteten ska motsvara ett heltidsarbete.” Min första tanke på arbetsläger blir dock lite missvisande, eftersom trojkan i nästa punkt, som handlar om slopad ersättning för den som tackar nej till jobb, infogar en skvätt tvångsförflyttning. ”Det tar för lång tid för nyanlända att få en kommunplacering och komma igång med sina insatser. För att öka incitamenten för den nyanlände föreslås att etableringsersättningen ska tas bort eller trappas ned om den nyanlände tackar nej till ett arbete, oavsett var i landet jobbet finns.” I denna anda traskar Folkpartiet på i ett helt program för att förverkliga den björklundska devisen om att visa omsorg genom att ställa krav. Det är självklart alltid någon som ställer krav på någon annan. Det är husbonden som talar omsorgsfullt till sina underordnade.

Viktigast av allt är dock språket, om man skall tro husbondetrojkan. Således avrundar de med det gamla språkkravet för medborgarskap. Ett sådant krav skall självfallet inte vara generellt. Annars hade man kunnat tro att en liberal vill att staten skall vara neutral i förhållande till människors börd. Om språkkravet gällde lika för alla, så vore det förvisso dumt, men det höll sig åtminstone inom ramen för en liberal tanke om allas likhet inför lagen. Men icke så. Språkkrav för medborgarskap gäller uteslutande dem som är av fel börd. Och det är nu den tjusiga tajmingen inträder.

Lite längre in i dagens DN, i kulturdelen för att vara exakt, skriver Kajsa Ekis Ekman om den drygt ett år gamla utredningen Tid för snabb flexibel inlärning (SOU 2011: 19). ”Hur mycket behöver underklassen kunna tala?” frågar Ekis Ekman, och fortsätter: ”Tillräckligt för att klara ett enklare jobb. Allt utöver detta – att skriva, förstå nyheter, engagera sig i förening – är en onödig lyx som man får lära sig i mån av tid.” Det är i huvuddrag innehållet i utredningen om svenska för invandrare. Utredningen har funnit (s. 59) att det finns en inbyggd målkonflikt mellan ”arbetslinjen” och ”språklinjen”, vilket gjort att dess huvudfråga i praktiken har blivit: ”Hur mycket svenska ska man kunna för att vara redo för arbetsmarknaden?” Inte så mycket verkar utredning anse, eller snarare regeringen, eftersom det är den som har angett direktiven för utredning. Utredningens uppdrag (s. 42) har inte varit att utreda om utbildningen i svenska skall tidbegränsas, utan hur det skall ske. Man klämmer till med en tvåårsgräns och tillfogar lite andra regler, som sammantaget ser till att arbetskraften inte besväras av onödiga kunskaper i svenska. Ekis Ekman avsluta sin utsökta artikel med att fundera över vem i hela världen som kan vilja att de som bor här i landet inte lär sig svenska. Det blir bara en grupp kvar: ”… för dem som önskar sig en lättmanipulerad underklass är detta förslag guld värt.”

Det är nu tankarna far tillbaka till den folkpartistiska trojkan. Ett rejält arbetstvång, men inget medborgarskap för den som inte kan tillräckligt med svenska. Var har de tänkt sig att gränsen för språkkunskaperna skall gå? Kommer det som räcker för att ta okvalificerade jobb att räcka till för medborgarskap i den folkpartistiska folkstaten? Eller är det så, att folkpartiet vill ha arbetskraft, men inte medborgare? Är det så att husbonden längtar efter fogliga underordnade? Den nya arbetslinjen i sin prydno.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: