Joller om hat och fattigdom, och några ord om det fortfarande behovet av klasskamp

Man måste ändå älska Åsa Linderborg. Hon har en enastående förmåga att få borgare att i fradgatuggande vrede haspla ur sig vilka dumheter som helst. I den regimtrogna Dagens Nyheter har det i dag kokat över lite varstans. På ledarsidan får Erik Helmerson till det riktigt fint i något som möjligen är avsett att försöka samla alla i hans mysliberala utopi. Självklart vill han inte att debatten skall handla om klass och klassamhälle. Genom att på något egendomligt sätt tänka i kors slipper han se allt sådant en ledarliberal inte vill se. Den angelägna frågan ”är att diskutera hur hatet kan tillåtas ta sig uttryck i en demokrati”, förklarar Helmerson, och fortsätter lite senare med att slå fast: ”Den stora skiljelinjen i politiken går inte mellan höger och vänster utan mellan dem som är beredda att använda våld för att segra och dem som inte är det.” Och vad i herrans namn kan det tänkas betyda. Anser Helmerson att i stort sett samtliga nationalstater tillhör fiendesidan? Listan över stater som inte använder våld, antingen för att upprätthålla förtryck av inhemsk befolkning eller för att uppnå sina intressen i andra nationalstater, torde vara ganska kort. Går den verkliga skiljelinjen mellan pacifistiska anarkister och staten?

Nja, det menar nog inte Helmerson. Det är skillnad på våld och våld, och det duger sannerligen inte för en ledarskribent i regimtrogen press att mopsa upp sig mot välmenande imperialistiska korståg. Han infogar ju också den viktiga inskränkningen att frågan bara får handla om hur hatet kan tillåtas ta sig uttryck i en demokrati. För säkerhets skull försöker han inte diskutera något svar utan glider iväg i ett besynnerligt joller. Gissningsvis drar han en linje mellan dem som vill vara med i hans egen goseliberala utopi och dom där andra. På ena sidan en mysig gemenskap, där det inte går någon skiljelinje mellan höger och vänster. På andra sidan de som har ihjäl folk i fel i länder – ja, och så Åsa Linderborg då förstås.

Lite längre in bladet dyker nästa legitima uttryck för hatet mot Åsa Linderborg upp. Dilsa Demirbag-Sten tar till orda under rubriken ”Kulturdebatten om klasshat hjälper inga fattiga barn”. Det var då för väl att det blev klarlagt. Demirbag-Sten lyckas i förbifarten, om än ofrivilligt, illustrera en god princip, när hon säger att Linderborgs avhandling handlar om socialdemokratins svek mot arbetarklassen. Det är ofta bra att titta i innehållsförteckningen till en bok innan man uttalar sig om vad den handlar om. I detta fall fanns det även en baksidestext för den som inte har tid att läsa innehållsförteckningen. Nåväl, Demirbag-Sten har viktigare saker att göra. Hon skall upphäva barnfattigdomen med en intressant form av välgörenhet. ”Om vi kunde samla in en krona för varje kulturskribent som har känt sig kallad att skriva verklighetsfrånvända texter om klasshat och barnfattigdom som ett verk av alliansen skulle vi kunna utplåna barnfattigdomen.” Festligt värre, men också en smula avslöjande. Förekomsten av barnfattigdom frikopplas helt från samhälleliga och ekonomiska processer, som skapar och fördelar resurser (jag törs väl inte skriva klassamhällets mekanismer) och förvandlas till ett statiskt problem, som kan undanröjas en gång för alla med en rejäl dos välgörenhet.

Tyvärr är det inte alla som tänkt så djup. Nej, förklarar Demirbag-Sten, ”Vi har alldeles för många av Linderborgs kaliber; skribenter som vill ”problematisera” fattigdomen och ”lyfta debatten”, men alldeles för få som vill överföra orden till handling.” Mycket har nog Linderborg hittat på genom åren, men att hon skulle ha försökt mumla bort att fattigdom är ett högst reellt och materiellt elände, är en enastående bisarr anklagelse. Dylika bidrag till debatten får man snarare leta efter i regeringsbulletiner, borgerliga ledarsidor och en och annan liberal kultursida. Lyckligtvis finns det debattörer som Susanna Alakoski, som ihärdigt arbetar för att hålla blicken fäst vid fattigdomen som ett konkret problem för verkliga människor, så att det också blir möjligt att överföra orden till handling. Så Demirbag-Sten behöver inte oro sig. Både insikten och viljan till handling finns. Olyckligtvis finns också motståndet mot förändring. Klassamhället präglas av klasskamp.

Demirbag-Sten rundar av med en reflektion över kulturskribenter, som lever isolerade på Södermalm och som ”i tid och otid moraliserar över andra människors strävan till ett bättre liv”. Hur tror du underklassen uppfattar sådana? Den frågan uppmanas Linderborg att tänka på. Uppmaningen är helt överflödig. Alltsedan Birgit Friggebo för 20 år sedan försökte starta allsång i Rinkeby, för att rädda en vilsen Carl Bildt, har vi med fasa tänkt på överklassens försök att mästra underklassen på bortaplan. De schlingmanska krumbukterna har inte ändrat något. Under de senaste decennierna har det östs kaskader av moraliserande anklagelser mot underklassen. Poängen har hela tiden varit att fattiga saknar flit och arbetsamhet, och de inte tar ansvar för sin egen försörjning. 1900-talet började och slutade i samma tonart och åtskilliga nuvarande ministrar var med och drog ett tungt lass för att väcka nytt liv i klassföraktskören. Demirbag-Sten behöver alltså inte uppmana någon att tänka på vad underklassen tycker om överklassens mästrande moralpredikningar. Vi vet redan vad vi tycker. Och precis som Demirbag-Sten vet vi att ”Ordets makt är stor men handlingens är större.” Det är därför vi inte ger upp, utan fortsätter att organisera och kämpa. För det är så sant som det är sagt: ”Kulturdebatten om klasshat hjälper inga fattiga barn”. För att lyckas med det krävs det klasskamp.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: