De behöver inte hata, men gör det ändå

I en krönika i radions ”Godmorgon, världen” tar Nina Björk upp frågan om klasshat och den debatt, som under den senaste tiden ägnats detta fenomen. Som vanligt är hon mycket klartänkt. Högerregeringen drivs naturligtvis inte av klasshat när den genomför allehanda reformer för att göra tillvaron behagligare för överklassen. Det räcker gott med en sval likgiltighet för hur livet kan te sig utanför innerstadsvåningarna och de välbeställda villaområdena. Nina Björk framhåller att just detta är ett av överklassens privilegier. De som har makten behöver inte känna något hat. De behöver inte känna någonting. De behöver helt enkelt inte bry sig. Men hon tillfogar en viktig poäng. De som utsätts för alla påhitt från de rika och mäktiga kan inte svara med samma upphöjda likgiltighet. För förtryckta och förtrampade är vreden en drivkraft för att åstadkomma  förändring. Och så länge klassamhället väcker vrede finns det hopp.

För de makthavande ser saken givetvis annorlunda ut. För dem är vårt hopp ett hot. Därför jobbar den bestående ordningens försvarare frenetiskt för att bannlysa varje ilsken känsloyttring underifrån. Efter ett tag gitter man knappt hålla räkningen på alla dessa den goda tonens pingviner, som viftar med fingret och säger ajabaja när någon luftar sin vrede över klassamhället och dess privilegierade. Ajabajandet är dock inte oskyldigt. Som Nina Björk mycket riktigt understryker i sin krönika, är tabuiseringen av starka känslor – inklusive hat – ett politiskt ställningstagande. Det är ett ställningstagande  mot den vilja till förändring, som avskyn mot klassamhället väcker bland alla dem, som dagligdags förväntas att i tysthet tjäna och lyda.

Skribenterna i ajabajabranschen, där vi även hittar en hoper chict ”kulturradikala”, lägger aldrig märke till dessa människor. De märker bara hur enkelt och billigt det har blivit att få service och uppassning. Och så vill de naturligtvis att det skall förbli. Självfallet är de i sin fulla rätt att försvara denna ordning, men de borde då åtminstone, som Nina Björk nästan säger, ha anständighet nog att erkänna, att de gör ett politiskt ställningstagande.

Nina Björk har alltså rätt i mycket, men på en punkt tror jag att hon misstar sig. Kanske är det ett förbiseende, som uppstått som följd av att klasshatsdebatten förts på kultur- och ledarsidor. Överklassen (och dess lojala pennfäktare) behöver inte visa något hat, säger Björk, och hon tycks anta att den heller inte gör det, utan nöjer sig med en sval likgiltighet. Detta är bara sant så länge tjänstefolket är tyst och lyder. Tonläget blir ett helt annat om någon skulle få för sig att hävda sin rätt. Redan tanken att arbetare skulle kunna ha någon form av rättigheter kan få överklassen att gå i spinn. Börjar man sedan tala fackförening, kollektivavtal och förhandling, då kan man få höra ett klasshat så vitglödgat, att till och med ”kulturradikala” goddagspiltar på liberala kultursidor skulle bli besvärade.

Därför, alla klasshatsdebattörer, vidga era vyer, och tala med dem som försöker organisera den nya tidens daglönare och tjänstefolk, och som försöker driva facklig kamp med dessa osynliggjorda grupper. Ni kommer då att få höra ett och annat, som aldrig letar sig in på den regimtrogna pressens åsiktssidor. Överklassen behöver förvisso inte visa något hat mot arbetarklassen, men den gör det ändå. Den gör det ändå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: