Klasshatets återkomst – välkommen!

Jaha, så har det hänt igen. Varje gång överklassen upptäcker att föraktet är ömsesidigt blir den upprörd. Den här gången är det Jens Liljestrand på DN Kultur (den 28 april), som uttrycker sin förskräckelse. Liljestrand samlar sig inför 1 maj och recenserar en utgåva av Leon Larssons samlade verk, utgiven av Booklund förlag. Självfallet hade Liljestrand aldrig läst Leon Larsson förr och hans uppslagsbok har bara några korta rader om att Larsson skrev uppviglande revolutionära sånger och medverkade i den ungsocialistiska tidningen Brand. Förvisso har Leon Larsson lämnats utanför de litteraturhistoriska översiktsverken, men Liljestrand hade kunnat bläddra lite i Axel Uhléns gamla ”Arbetardiktningens pionjärperiod 1885–1909”, så hade han hittat ett helt kapitel om Leon Larsson – men det är måhända inte sådana böcker en modern litteraturdoktor läser.

Varje vän av god ordning kan sova lugnt, ty ordningen är som den brukar. Borgerligheten och dess tidningar hänger ihop i en lång kedja. När någon rycker till åt höger kommer de andra lufsande efter. DN har nu lufsat fram till den punkt där Svenska dagbladet befann sig för drygt tio år sedan. Då förfasade sig Peter Luthersson över Leon Larsson, efter att ha läst samlingen ”Hatets sånger” utgiven av Vertigo. Om det kan vara de upprörda herrarna till någon tröst, så togs Larsson under en kort tid till nåder av de samhällsbevarande krafterna. Han vände ungsocialismen ryggen och skrev ”Samhällets fiende”, som skulle avslöja de lömska ränker som de unga radikalerna smidde. Så långt sträcker sig inte Liljestrand nu, men han visar sin förståelse, såsom det anstår en liberal litteraturdoktor. Han sätter saker i ”deras historiska sammanhang”. Och det var ju så länge sedan. Larsson skrev sina hatfulla sånger när det var otäckt i fosterlandet, när ”folk levde under hemska omständigheter tills de svalt ihjäl eller arbetade sig till döds.” När det var så otäckt, då kan en modern skribent på DN Kultur förstå att någon kände klasshat. Men sedan gjorde socialdemokrater och liberaler allt bra igen. Tack vare dem blev Sverige ”ett av världens rikaste och mest jämlika länder”, vilket får Liljestrand att utbrista: ”Vi byggde det tillsammans:” Nej Jens Liljestrand, vi byggde det i ständig kamp mot överklassen. Steg för steg pressade vi tillbaka en klassfiende, som aldrig slutade att hata oss. Jobbet avslutades aldrig. För drygt 30 år sedan vände det och överklassen tar nu allt öppnare revansch. Därför borde vi glädjas när någon har kraft att öppet visa att föraktet fortfarande är ömsesidigt.

Men det tycker inte Jens Liljestrand. För det är inte i första hand Leon Larsson som rubbat hans cirklar, utan Johan Jönson, den storartade samtida poeten. Jönson har tillåtit sig att uttrycka sitt hat, och då blir Liljestrand vred, ty sådant är att simma i ”massmordets perversa lockelser” och dela in världen i vi mot dom. Lyckligtvis är Liljestrand tillräckligt storsint för att inte skicka polisen på den frispråkige poeten. Han har några steg kvar till sin DN-kollega Hanne Kjöller, som är mer pigg på att hantera allt som ordningsproblem. Men det hindrar inte att han skakar av förtrytelse i sin liberala själ. För i Liljestrands värld finns inte något vi mot dom. Där är man snäll mot tjänstefolket och får deras trofasta kärlek tillbaka, precis som i en gammal fin svensk film med Dagmar Ebbesen. Det är nästan sött att se att denna barnatro ännu lever kvar. Men fullt så söt är inte världen. Det behövs inga lömska uppviglare för att locka fram klasshatet. En växande skara möter det varje dag, som RUT-subventionerade tjänare i välbeställda hem, som uthyrda daglönare i bemanningsbranschen, som timarbetare i kommunal tjänst, som visstidsanställda i allehanda tjänstebranscher, som bespottade sjuka och arbetslösa, som deltidsanställda beroende av att alltid vara redo att ta extra timmar. Alla de som ser till att själsfina liberaler aldrig behöver bekymra sig om vardagens futiliteter. De möter varje dag det förnäma förakt, som överklassen ständigt häller över oss. Om detta klasshat skriver naturligtvis inte Liljestrand. Han märker det inte. Det är inte riktat mot honom. Det stör på intet vis hans tillvaro. Det är ingenting han behöver ta ställning till. Men när någon äntligen säger att föraktet är ömsesidigt, då stämmer han in i överklassens bröl och upphöjer bestörta skrin om klasshat. Då får kulturskribenten lust att ropa: ”du kan ta ditt/jävla klasshat och/köra upp i röven”. Gissa om vi vet vems rövar vi vill köra upp det i.

Annonser

2 Responses to Klasshatets återkomst – välkommen!

  1. […] hittade ett suveränt blogginlägg apropå debatten om klasshat – som jag hoppas att fler hittar och […]

  2. […] annat sätt, som blir viktigare i dessa tider av ökande klyftor, är föraktet. Vi ser det idag i såväl överklassen som medelklassen. Det tar sig uttryck både i rasism och i […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: